Våran bebis Alfred är alltid glad! 🙂
Han är en riktig solstråle som tycker att mat är gott, även sån där konstig puré som morsan försöker få i honom en liten tesked av varje dag & dom där torra kexen som man måste knapra (nja, slafsa) på en stund varje dag för att lilla magen ska få hälsa på gluten! Han gillar att bada, står tålmodigt ut när tafatta mamma & pappa försöker knöggla in honom i ytteroveraller och vantar & vaknar lycklig & leksugen kl 05.30 varje morron! T.o.m när han hade kolik varje eftermiddag var han tapper och stod ut så mycket han orkade, lilla hjälten. 🙂
Men i morse, då var det minsann ingen lilla solstrålen som slog upp sina mörka ögon. Istället kom värsta surgubben och hälsade på! Min sovmorgon rök all världens väg när jag låg och lyssnade på de ilskna tjuten som trängde igenom från köket trots en stor kudde över huvudet & när far och son kom in för att säga gomorron så möttes jag av ett litet troll med rynkad panna & surt plirande ögon bakom långa ögonfransar. Jag & Klas satte genast igång en serenad i stämsång (jag sjöng rätt och Klas sjöng fel stämma) av ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” men inte ens det hjälpte. Tog i med det hårda artilleriet, ”Imse Vimse spindel” med Stooora armrörelser (det brukar det lilla livet aldrig kunna motstå) men inte ens det föll på den sura lilla läppen. Jag gav upp & och pappa fick ta över & skråla nåt annat & killa på magen. Nu sover surtrollet igen men jag hör att det börjar röra sig lite från sängkammaren. Hoppas han vaknar på rätt sida den här gången, i annat fall sitter jag laddad i soffan med sångbok, roliga favoritpippin & nappflarra! 😛