Jo det blev lyckat. Att få äta lite gotter på morgonen innan dagis och skola tillhör inte vanligheterna så det var ju spännande bara det.
Sedan fick ju Alwa ett eget DS och lite annat smått och gott. De fina muffinsen som var klädda med grädde och glitterströssel gjorde succé. Ja allt blev helt enkelt lyckat!!
Full fart, det var visst lite brantare än vad hon trodde och det slutar som ni ser med att hon får tjuta en skvätt. Jag kan lugna er, hon slog sig inte, det var bara snö i ansiktet som var kall.
Kommentera
…en sån där som alla andra mammor glor på när man lämnar styvbarnen på dagis eller i skolan. Jag säger alla andra mammor för papporna hälsar glatt, eller tittar rakt ner i backen.
När man är styvmamma eller bonusmamma som vi säger när vi är på bra humör så är men en sån där familjeförstörare. Ja en sådan där kvinna som förtrollat en annan kvinnas man och nu dessutom försöker ta över barnen. JA så ÄR det!! Till deras stora fasa verkar barnen dessutom tycka om denna kvinna och numera kallar de henne tom ”mamma”. VE OCH FASA!!!! Inte nog med att hon kunde förhäxa mannen i fråga, hon gör visst detsamma med barnen med.
– Ja och hur svårt är det när man är ung och rask och inte har fött några barna själv, fnyser de när de pratar med varandra. Jag hade också massor energi innan jag fick barn, ellerhur? Så tittar de instämmande på varandra.
JA och sådär håller det på. Inte har de en tanke på att det förmodligen hade att göra med hur det var i familjen innan jag kom in? I mitt fall var de redan skilda så jag var inte ens i närheten av att krossa en kärnfamilj. Däremot bär jag ansvaret för att bygga upp en ny familj, där barnen får chansen att träffa sin pappa lika mycket som sin mamma. Det gick inte innan jag kom in i bilden. Calles arbetstider gjorde det helt enkelt omöjligt.
Min kärlek
Nu har inte jag och barnens mamma några problem alls, vi ses över en lunch ibland och messar och pratar om barnen ofta. Det förvånar säkert många. Jag tycker att det är skönt att det fungerar och jag tror jag talar för henne med. Visst var det konstigt i början både för henne, mig, barnen och givetvis även för Calle. Skönt att det är bättre nu iaf.
I början pratade alla med mig om att det tar tid för barnen att vänja sig och man måste visa hänsyn och tänk vad svårt för barnen mm mm. DET förstår jag. Men är det någon som funderar på hur det är för en styvmamma att komma in? Jag hade levt för mitt jobb och skapat mitt liv för mig och min hund. HELT PLÖTSLIGT utan förvarning och utan att vara gravid och längta och förbereda sig, hade jag delat ansvar för 2 barn varannan vecka. TJOHEEEJ, undra om det var en omställning för mig!!
Gullungarna!
Som tur är älskar jag barn och Calles barn är verkligen helt underbara. Äntligen fick jag vara delaktig i en familj och det kändes bra, otroligt bra. Men så kom den där ”gamla häxan avundsjuka” fram ibland och spelade mig ett spratt. Jag började då fundera på att jag inte kan bestämma hur länge de får vara min familj, det har ju med vårt förhållande att göra och om Calle villl att det ska ta slut, ja då tar det ju slut med barnen med. Sedan kom hon igen häxan och viskade:
-Du är inte nummer ett, det är det barnen som är.
Ja då hade jag psykbryt över det tills jag insåg att kärlek är oändligt och räcker till hur många som helst. Det är ju inte så att man har 100 kärlekshjärtan som man delar ut och ger man någon 20 så är det bara 80 kvar. Nej för vi kan ju älska många och hur mycket som helst. Tyvärr har det nog inte sett ut så i min familj så jag reagerade på allt gammalt jag har i min ryggsäck.
I allt det här har Calle lyssnat, förstått och varit HELT fantastisk så just nu känns vi otroligt starka som ska vi kalla det ”russinfamilj” eftersom vi inte kan vara en kärnfamilj.
Häromdagen var det julavslutning och jag var med barnen i kyrkan då Calle jobbade natt. Numera är avslutningen på kvällen för att föräldrar ska vara med, ve och fasa. Jag trodde det var över för mig att sitta i kyrkan och lyssna på tal och en tant som läser julevangeliet. Kl 17-18 hade de satt som tid. Undra om barnen är trötta då och egentligen bara vill hem???
När vi satt där så satt det en mormor med sina barnbarn bakom oss, jag känner igen henne och dessutom går ett av hennes barnbarn på samma dagis som lilltjejen. Jag tittar på henne eftersom jag känner igen henne och flickorna pratade med varandra. Vad tror ni kärringen säger då? JO HÖR HÄR:
– Jaha du känner ingen här ser jag, så vem är du? Säger hon högt och tydligt så alla de närmsta raderna bara vänder sig om…. Jag fann mig inte för inte kunde jag väl ändå ha hört rätt, jag väntade en stund men det kom inget nytt så jo, jag hade nog hört rätt i alla fall:
– Nej jag är låtsasmamma så jag är ju inte så med i gemet här, sa jag med lite ironi i rösten. Men vi har träffats innan, lade jag till och där tänkte jag säga på festen men då var ju du så full så det kommer väl inte du ihåg, men det kom liksom inte fram, SATAN!
Men seriöst kärring, hur faan tänkte du? Nu är jag trygg med barnen men det kunde ju lika gärna varit så att jag var osäker och tyckte att det där besöket i kyrkan var jobbigt. Men det är klart jag är ju en sån där……så då får man väl trycka till lite. Men ni kan vara lugna, jag har hittat min plats med min man, jag är inte intresserad av någon annan, inte en endaste av alla lama tråkiga karlar. Jag är så nöjd med det jag har att det nästan är löjligt! Dock är inte jag den enda kvinnan på jorden så rå om huset hemma så behöver man ju inte vara rädd för att något ska hända. För tro det eller ej, EN BRA RELATION ÄR DET INGEN SOM LÄMNAR!!
Kärlek!
Till Bissen:
Tycker att det känns lite konstigt just nu, tycker att magen borde blivit lite större och det känns som att allt bara stannat upp. Det är säkert bara inbillning, det blir ju lätt att jag tänker mycket när jag väntar och längtar så mycket.
PUSS
Ps jag är medveten om att det jag skriver INTE gäller alla så att nu inte fel personer tar illa vid sig. DS
Kommentera (7)
Ja det är ju 179 dagar kvar enligt barnmorskan så det är ju inte så att jag behöver packa väskan direkt MEN eftersom jag har skräck så är det bra att vi börjar fundera lite redan nu. Vi säger jag för att givetvis är Calle med hade ni frågat mig för någon dag sedan hade jag svarat att jag minsann skulle göra det själv (läs hormonstint PREGGO med psykbryt) Jodå då minsann var det ett problem att han redan hade varit med på förlossning och JAG vill INTE under några omständigheter bli jämförd!! Så det så!! Tårar blandades med gap som tur var kom det mesta när jag var för mig själv. Men visst han fick sig en skopa han med, finaste Calle.
Visst är det funderingar jag haft, det har varit mycket tankar för mig runt detta att jag inte har genomgått detta förut och att han har gjort det inte bara en utan två gånger innan med en annan kvinna. Stundom har det känns sorgligt att jag inte fick vara den första men Calle har verkligen varit tålmodig och lyssnat på mig både genom en del vettiga och mindre vettiga resonemang. När han sätter den sidan till är han väääärldens bästa och jag skrattar mig verkligen lycklig som har hittat honom. Dessutom är hans två barn helt underbara och de accepterar VERKLIGEN mig så jag har inget att klaga på. Det har tagit lite tid men nu är vi en riktigt mysig familj varannan vecka.
Här kommer lite bilder från tiden som varit, underbart att se. Jag älskar barn och framförallt Calles barn och jag älskar att pyssla, umgås och vara med barn och då speciellt dem givetvis. Vi gör och har gjort så mycket kul tillsammans men det har inte bara varit lätt, inte för någon av oss tror jag.
Detta är en av våra allra första helger tillsammans
Ja åter till mitt psykbryt och förlossningstankarna. Iallafall så fick jag det sagt och så fick jag tjuta av mig lite och ta på mig offerkoftan en stund. Det kan ju vara bra att göra det ibland har jag märkt för ibland när jag tar av mig den ser jag klarare på saker och ting. (samma gäller relationen med min mamma men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle)
Så igår kom det sig så att vi satt och pratade i soffan för jag hade läst i senaste numret av Gravid där det var ett stort reportage om förlossning och olika metoder för att komma förbi eller klara av smärtan.
I detta nummer fanns reportaget som hjälpte mig med förlossningsrädslan, än så länge...
När jag läst det och pratat med min bättre hälft ser jag helt annorlunda på förlossningen. Jag tycker att det ska bli spännande och GIVETVIS vill jag att han ska vara med = preggots psykbryt i det ämnet är för denna gång över.
Nyheter för mig var att smärtan kommer i impulser och att det är vila emellan, jag trodde att det bara var så först för att sedan värka konstant som det gjorde med blindtarmen (det är en historia i sig som jag ska ta en annan gång)
Dessutom så vet man ju när man ska föda att det INTE är farligt, dvs man vet vad det beror på tänker jag nu. Vad säger ni som redan gjort det? Går det att föda med endast lustgas som bedövning, den vill man ju liksom inte missa när man inte ens varit lite salongsberusad på 9 mån *skratt*
Vilka är dina erfarenheter? Berätta gärna.
Jag förstod att Yoga kan hjälpa att gå på innan så det blir det att gå på, ja gravidyoga alltså och sedan vattengympa för det tror jag kan vara skönt nu eftersom jag redan nu känner i fötterna att jag är tyngre.
Till bissen:
Dina syskon frågar så mycket om dig och vill känna och lyssna på magen, de planerar hur och var du ska sitta i bilen och funderar mycket på om du är en pojke eller flicka. Som sagt, vi längtar allihopa.
Kram
Kommentera (10)