Ja så det blev ett urakut kejsarsnitt. Jag fick byta säng, rullas iväg och sövas. Helt hemskt men ändå under kontroll för att all personal var så professionell. Jag somnade snabbt och gott och vaknade upp ”ensam” på uppvaket.
Min sista känsla var ju att det var något fel på min son så det första jag frågade var om han mådde bra och var normal. De svarade att de inget visste mer än att han var hos sin pappa och att han skrek när han kom ut. Oron var stor hos mig samtidigt som hela kroppen bara skakade och det kändes som att jacket i magen bara glappade.
Men så kom han tillslut mannen i mitt liv med den nya lilla mannen i mitt liv, lilla Wilton. Jag tyckte han såg sne ut i ansiktet och ögonen så för säkerhetsskull frågade jag om det var en kines??!! Och om han var normal, svaret var JA och så lades han på mitt bröst. Både mamma och son var ganska tagna:
Vår älskade Wilton
Så på natten vaknade jag ett par gånger och kl 2 satte värkarna igång ganska regelbundet. Jag laddade ned en värktimer app för att lättare få koll.
Efter en stund blev värkarna kraftigare och det var skönt att sitta på bollen. Calle fick lov att vakna och vi jobbade tillsammans för att möta värkarna. Vid kl 5 tyckte jag att det gjorde riktigt ont och vi ringde förlossningen. De tyckte att jag skulle ta en panodil och duscha, äta lite och sedan komma in. Det kändes helt sjukt men så gjorde vi iaf.
Väl i bilen konstaterar vi att vi inte har diesel så det räcker så det blev att tanka i Åtvidaberg mitt bland värkarna. Jag fick tom sätta mig och kissa i gröngräset mellan 2 värkar.
Bilresan var inget rolig alls varenda gupp eller ojämnhet kändes helt sjukt jobbig.
Väl framme körde Calle fram bilen och jag gick in för att ta hissen upp.
Jag hade sådan tur att där inne på avdelningen jobbade Åsa. Samma tjej som jag haft på den förlossningsförberedande vattengympan jag gått på. Det kändes superskönt och hon fick mig att känna mig trygg. Tillsammans med Calle såklart.
Åsa och Lina två fantastiska barnmorkor
Vi fick ett rum och ja värkarna kom och gick och likaså gjorde timmarna. Så där en ca 5 timmar senare vid kl 13 så började det göra så ont att jag fick svårt att andas mig igenom. Mer lustgas och så ett snack med Åsa. Vi konstaterade att jag skulle ta epidural eftersom det var ett tag kvar (jag vara bara öppen 5 cm) men att jag skulle vänta 40 min om det gick. Ok svarade jag duktigt men efter 5 minuter kände jag att jag ville ha Epiduralen NU.
Ok sa Åsa och förberedde inför den och ringde narkosläkaren. OTUR för mig, samtidigt hade det givetvis hänt en olycka så ingen av dem kunde komma.
VÄRK VÄRK VÄRK VÄRK och jag kunde knappt hålla ordning på masken till lustgasen så den fick Calle sköta. Tiden gick och ingen narkosläkare. Efter en halvtimme ringde de igen, jodå han skulle komma så fort han kunde. Det tog 1 timme och 45 min av smärta innan han kom och ja det var en skräckupplevelse. Aldrig hade jag trott att något ”normalt” kunde kännas som om någon skar i mig med kniv. Filmen SAW är den enda liknelse jag kan komma på som kan jämföras med de smärtorna.
Men med Epidural blev allt annorlunda, ingen smärta utan bara tryck så det var en paus och jag kunde äta lite och prata med Calle.
Tiden gick och Wilton låg långt ned och tryckte på, för att inte värkarna skulle avta fick jag värkförstärkande dropp ända tills….
….. Linda (barnmorksan) började oroa sig för Wiltons förhöjda puls. Tester gjordes och febern togs på mig. Mycket riktigt, jag hade feber och fick alvedon intravenöst, men det hjälpte inte. Wilton var märkbart tagen. Dags att ta blodprov från hans huvud, även de visade att han inte mådde bra.
Då fick jag Bricccanyl för att värkarna skulle avstanna. Detta resulterade i att jag skakade helt okontrollerat.
Läkaren kom in och undersökte, nästan fullt öppen men efter ytterligare ett test på lille Wilton togs beslutet ca kl 19:45 att avbryta för ett urakut kejsarsnitt….
Kommentera (4)
Så det gjorde vi, de ville att vi skulle komma upp samma dag för att bara kolla allting. I övrigt väntar de 48 timmar innan de sätter igång allt om det skulle vara så att det inte kommer igång av sig självt.
Så vi kom upp och det bekräftades iaf att det var vattnet som gått och att nu var det bara att vänta.
Så då började den eviga väntan blandad med lycka och spänning likväl som rädsla och lite skräck.
-Snart älskling, kan du göra kullerbyttor, sa Calle och jag drömde om hur skönt det ska bli att bli av med magen. För den var jag riktigt trött på vid det här laget.
Fredag kväll kollade vi på film och vi hade en ny tid att komma till förlossningen på lördagen för att kollas upp igen.
Så in igen och på med CTG för att se att allt var normalt mm mm. Det var det men nu kunde vi se att värkarbetet börjat igen. Barnmorskan tyckte vi skulle åka en sväng och se åt vilket håll det skulle gå innan vi åkte hem. Enligt henne kunde det likagärna sätta igång som att dröja lite till.
Så vi gjorde som vi blivit tillsagda och åkte till Vadstena, Motala och tillbaka till Linköping för att äta på Horse and Hound.
Min aptit var rätt dålig på slutet så det var gott med lite mat på restaurang. Calle beställde lite vin så jag smuttade lite på det med och drömde om när jag skulle kunna ta ett glas vin igen. Men först måste ju lille bebben komma ut så det är fokus nu.
Döm av vår förvåning när vi kommer ut till garaget och inser att det är stängt. NEJ ska vi inte kunna få tag i bilen förrän imorgon, HERREGUD, hinner jag tänka säkert 10 ggr när det PLÖTSLIGT kommer en SAAB cab med två piffiga brudar som ska in och låter oss köra ut. Phhhuuuuu, vilken lättnad.
På vägen hem stannade vi hos Alexandra och småsnackade lite. En och annan värk hade jag och fick dessutom springa på toaletten HELA tiden.
Men inget mer hände så vi åkte hem och lade oss för natten, klockan 8 skulle vi ju in på förlossningen i vilket fall som helst och kolla hur man ska sätta igång mig. Detta är 50 timmar efter vattenavgång…
Kommentera (2)Ja det är ju inte lätt trodde jag innan. Tydligen sa barnmorskan att det kan finnas 2 hinnor och om den yttre brister så blir det liknande men inte så mycket.
På mig fortsatte ju inte vattnet att läcka och på undersökningen tryckte BM tillbaka huvudet utan att det kom något så man var säker på att det inte var den riktiga hinnan.
Eftersom Calle jobbar som han gör och oturen skulle kunna göra att han inte kan komma hem på 3 timmar så var Calle ledig. Vi var nog ganska säkra på att något var på gång.
Dagarna gick. Jag mådde illa, tappade aptiten, var konstig i magen och mådde mycket annorlunda mot innan.
Men inget hände….. Så vi gick på cirkus, jag började sälja mammakläderna på tradera etc.
Inget är som väntans tider. Men så på fredag morgon en vecks efter allt annat vaknade jag och så…..:
Knäpp…. Och så rann det till.
– nu gick mitt vatten iaf, sa jag till Calle som låg och sov bredvid.
Kl var 05:50. Precis som de sagt innan så känner man när det väl händer. Det är ju bara innan man har en referens som det är så svårt att veta.
Spända av förväntning ringde vi förlossningen….
Ja nu har jag bestämt mig för att jag orkar igen. tappade orken där ett tag i slutet av graviditeten så jag bara släppte det. Det där med att vara stor och osmidig med allt vad det innebär var inte min grej alls. Jag var jättegnällig i slutet.
Så en fredag när jag var och handlade i slutet av man närmre bestämt den 26 maj så kändes det som att vattnet gick inne på ICA. Jag var inte riktigt säker så vi ringde inte in till förlossningen förrän dagen efter. De ville givetvis att vi skulle komma på en kontroll på en gång.
Vi tog det lugnt, duschade och fixade och sedan åkte vi in.
Väl inne satte de CTG och kollade så att allt var ok. Det verkade inte vara vattnet men de kunde se att livmodertappen var näst intill utplånad och jag var pyttelite öppen. CTG visade på ett jämnt värkarbete, men som för mig bara kändes som pirriga spänningar.
Gå över tiden trodde BM inte att det skulle bli tal om men det kan dra ut på tiden även om det ser ut på det här sättet.
Så vi åkte hem och bäddade ”reserv” sängen eftersom pappa inte var riktigt klar med den andra. Enligt beräkningarna hade han ju ett par veckor till på sig.
Jag kan säga att både Calle och jag blev spända inför detta, det var som att helt plötsligt förstå att det snart var dags, PÅ RIKTIGT!!!
Rädslan för förlossningen var som borta och jag måste verkligen tacka FREJA för det fantastiska teamwork de erbjuder alla gravida med sin vattengympa, yoga och födslokurser. Fantastiska människor som verkligen hjälpt mig att se fram emot förlossningen istället för att vara rädd och orolig. Tack för det!
Förtsättning följer 😉
Kommentera
