Våra barn är just nu inne i en fas som jag inte vet vad jag ska kalla den,
Eller en fas är nog bara ett ord för att jag vill att det ska finnas ett slut på det..
Jag tror mer jag skulle kalla det syskongnabb, men just nu är det om ALLT!
och jag kommer säga det: JAG ORKAR INTE MED DEM när de håller på så här.
Från att vara magiska med varandra (vilket de också är stundvis) till att inte låta varandra vara.
Henri är ganska verbal och säger lite små taskiga saker till Wilhlem, medan han surar och då slåss.
Vi har väl inte uppmuntrat något av det någon gång. Men jag som pedagog och mamma vet att det är så barn fungerar och vi kan bara tillrättavisa /leda in dem rätt..
Men alltså det tar liksom kol på både mig och Johan när de bråkar.
Jag är inte storm förtjust i gnäll (tror inte någon är det) men jag kan få så där irritationskänsla för det.
Och just nu är Wilhelm i den ”gnäll perioden” att passar inget, då gnäller han! Jag kanske är elak, men då låter jag han gnälla, för jag vill aldrig att han ska tro att gnäll hjälper. Och jag tror att Henri lite fattat vinken.. att jag inte tillåter detta…
Eller så blir han bara irriterad som mig, men om lilla W gnäller i leken, berättar han minsann för Wilhelm att han inte får vara med om han gnäller så. Och då är det liksom igång…Wilhelm blir arg och slåss (Ibland) och många gånger så tror jag det är bra om vi är närvarande, men att vi ändå låter dem lösa konflikterna själva. Stundtals går det bra, men sen är det igång igen..
När jag sitter här och skriver så hör jag hur jag verkligen blottar mig.
Jag är ingen elak mamma, men jag har fått nog!
När mamma och pappa har dem, brukar de ALDRIG bråka, men till och med dem har märkt av att det är liksom antingen eller… Antingen är de bästa vänner och sen helt plötsligt är de bara rent av elaka mot varandra.
Jag vet och ser att när det kommer till kritan är de oskiljbara! Men just det där hund och katt senariot är så otroligt utmattande för dem, men även för oss.
Jag är bara lite less…
Fler som bara vill vräka ut sig som jag gjort nu får ni gärna bara skriva lite rader!
INGEN dömmer er, allra minst jag!
Jag vet att alla gör sitt bästa och lite där till, men ibland blir det bara för mycket.
Så skönt att höra att fler har det som oss! Våran 4 åring är i en hemsk period det det bara gråts åt allt och INGET passar och medan jag servar henne håller 2 åringen på med alla hyss hon kan komma på…phu alltså. Hoppas detta går över fort 🙂 Kram
En styrkekram från en mamma till en mamma! Tack för din öppenhet, den satt som en smäck just nu då jag själv känner mig ”kass” som mamma för tillfället.
Vår 3-åring har en hemsk gnällperiod just nu! Och verkligen grinar och skriker så fort hon inte får som hon önskar.. det här har liksom tärt så hårt på mig en lång tid. Så nu när hon gnäller ”brinner” jag liksom av direkt. Jag orkar inte höra.. Sen blir det väl inte bättre av att hon sover otroligt dåligt och har massor av mardrömmar sedan flera veckor tillbaka. Eller att vi har en 1-åring som är högt och lågt ? men tack fina du för att du delade – och för att jag också fick klaga av mig lite 🙂 Kram
Haha ja alla dessa ”faser”! Ibland tror man att det aldrig skall ta slut och når man tänker att ”Ja, nu flyttar jag för jag orkar inte mer” så är det som om det aldrig hänt.. Vissa perioder är såå tunga. Jag har en trotsig 3-åring och en arg 10-månaders som vägrar släppa mig längre än armlängds avstånd (då skriker hon sig blå). Vissa dagar orkar man inte.
Vi får stötta varandra att orka och finna ny energi på annat håll, i vänner och ta hand om sig själv. Håll ut!
Man måste få säga ibland att man inte orkar!! Man älskar ju dem ändå! Men ibland blir det för mycket när båda gnäller och skriker osv. Tycker det är superviktigt att få klaga och att vi mammor inte dömer varandra! Kämpa alla mammor! Vi är superhjältar! ?
Jag har en pojke på 6 år och en flicka på 4 år…dom bråkar mer än dom är sams typ. Fruktansvärt energislukande å jobbigt. Man kan bara hoppas att det går över nån gång..
Känner exakt som dej. Exakt. Mina två grabbar är likadana. Jag har fått nog. Känner mej utbränd av mina egna barn. Finns ingen som kan göra mej så arg som mina barn. Men tur att det oxå finns denna kärlek. Men ibland (ofta just nu) hjälper det knappt.
Härligt att läsa dina tankar. Tack. ❤
Det hjälper. Finns fler. För man känner sej sååå ensam om detta.
Kram till dej
Men det är verkligen så! De ger en magiskt mycket kärlek. Och den duger bra för botmedel för när håret nästan åker av.
Jag tror att många känner så här, det är inte det att jag inte är tacksam för mina barn. Men man måste våga prata om det. Jag vet att jag och Johan gör så gott vi kan. Men att känna sig otillräcklig ibland är faktiskt inte bara jag som gör.
Tack för dina tankar!
Kram
Å känner igen det där.
Hela lördagen har speglat gnäll och sura miner.
Jag säger detsamma hoppas det får ett slut. Men min mamma skrattade och sa. Detta är syskon och så här kommer de hålla på hela livet.. Jag hoppas det lugnar ner sig lite så är jag nöjd =)
Precic, nej vi kvinnor borde styrka varandra mer än döma.
Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont, så det som är mest jobbigt är väl att nör de bråkar gör det ont i mig med.
Att de bara inte kan vara sams. Men men som sagt skönt att få klaga ibland =)
Kram
<3 ja precis all ålder har sin charm burkar jag säga *HAHAH* men vett i fan om det är sant gällande den här.
Men helt ärligt så är vikten att vi våga berätta för andra när vi är trötta.
Inte bara hålla tyst om att man faktiskt inte är 100% hela tiden.
Vi lever vanliga liv, bloggare, advokater, butiksanställda alla lever vi vanliga liv och förstår inte hur svårt det är att vara ärlig =)
TAck för dina fina tankar och att du vågar öppna dig!
Kram
Ååå, jag vill passa på ?? JAG ÄR SÅ LESS PÅ MINA BARN!!!
Gud så skönt!!! Tack!!
Det hör väl alla barn till att hålla på såhär, men fy vad jobbigt det är. Jag går upp i atomer när de gnäller och grinar för ALLT, i EVIGHETER! Tjat tjat, gnäll och bråk!
Mina är 3 (snart 4) och 6… måtte de växa ur snart!!
Kram,
Anneli
Vet exakt hur det känns. Har en snart femåring och en 1,5 åring som många gånger under den senaste tiden driver mig till vansinne. De kan leka fint ihop och vara mysiga mot varandra men, nu kommer detta satans men, de slåss, bråkar och skriker så jag blir alldeles vansinnig. Den lilla apart efter allt den stora gör (den lilla är rätt före sin tid) då han oftast fixar att göra samma sak som den stora gör. Ibland vill jag bara stänga ytterdörren bakom mig och ta bilen och dra. Det är inte lätt att ha barn, det är fantastiskt givande men det tar också mycket på krafterna. Våra barn är dessutom inga barn som sover mycket vilket också är en bidragande faktor till att tålamodet tryter. De är fantastiska barn med stark integritet, stor personlighet och bjuder på sig själva så i det långa loppet orkar man mer än vad man tror
Känner igen det du skriver.
Har en 4 åring som är arg eller gråter, samt en 1 åring som vill göra allt storasyster gör, vilket skapar konflikter dom emellan.
Hej…. här är en till!
Har två pojkar på 5 och 10.
De bråkar konstant och har princip gjort det sen dag 1.
JAG ORKAR INTE MER! !!!!!
GUD va skönt! Mest är det den stora som i princip irriterar sig på allt den lilla gör . Lilla är inte så liten längre och accepterar helt enkelt inte lika mycket längre . Han i sin tur slåss så fort han blir arg och då är det i gång . Lilla provocerar gärna storebror med för att han är så tacksam att reta …
Underbart helt enkelt!
Ja precis som här då, det känns som ett ekorrhjul och man blir bara helt seg av det.
Killarna precis som dina kan jag tänka mig är fina med varandra stundtals, men just nu känns det som om man inte orkar
lyssna på dem mera. Eller rättare sagt de hör inte vad vi försöker säga till dem ändå =(
Så glad att du delade med dig. Kände mig så ensam fram tills jag vågade posta inlägget <3
Å kram till dig! Alla älskar sina barn med ibland blir det tröttsamt helt enkelt. Vi får ”klaga” på våra barn ibland. Det är ingen tävling om vem som har dem mest perfekta familjen <3Kram till dig!
Å Sömn är så viktigt både för oss vuxna och barnen. Tålamodet tar slut om de inte lyssnar och de lyssnar säkert inte mycket för att de är trötta. Blir en lite dålig cirkel och förstår precis vad du menar, älskar de stunder när de är som mest fantastiska med varandra. Men de är mindre av dem just nu och då känner man att man nästan glömmer hur det är.
I helgen låg det och lekte tillsammans i nästan 30 min, jag satt på avstånd och tittade. Mitt hjärta fylldes av deras kärlek till varandra och leken. Men helt plötsligt så blev det bråk och det var på något sätt som om min must gick ur.
Jag hoppas det är en fas 😉 men som sagt jag vet ju att andra bråkar, så detta kommer nog förbli. Bara det hade kommit i mindre skalor hade jag varit extra nöjd! =)
Kram till dig och hoppas det kommer en liten vändning snart <3
Visst var det skönt =)
Vi älskade dem, men som du säger ibland går vi upp i atomer och det är så sjukt jobbigt att behöva vara arg på barnen.
Jag tycker det är energikrävande och man vill allra helst bara vara nära och ge och ta fina kramar och kärlek. Kärlek är det alltid vare sig man bråkar eller ej. Men det här eviga tjatet och bråket kan man ha mindre av <3
Kram till dig
<3 Fina du! Både du och dina barn är helt fantastiska. Men jag förstår vad som kan gömma sig under ytan när tålamodet tar slut. Även hos barnen och framför allt med varann!! Mina 3 bråkar och kivas om ALLT. Jag har ett liknande inlägg jag skrev för nån vecka sedan för att skriva av mig, men inte postat det än, haha
Men tack finis!
Ja ibland bara tröttnar man, var så skönt med helgen hos er där de verkligen inte bråkade en enda gång. Vet inte om det var luften eller dina magiska barn! Men helt ärligt ibland är man bara så less på allt liv och kiv.
Ja de här inläggen skrivs titt som tätt, men sen kände jag bara. Nej jag måste bara lägga ut ett nu när det var som värst 😉
Att lyfta det får fler att bara vräka sig ur, för kan ju inte bara vara vi som känner så 😉 <3 kram fina du!
Tack för att jag får möjlighet att berätta att jag ibland är glad över söndagskvällen – den innebär nämligen att family time is over och jag ska få vara med vuxna igen på måndagen. Har en 3 åring och en 6,5 åring med ibland kaosigt humör och det knäcker mig för jag vill ibland bara ha det lite lugnt o mysigt på helgen ju. De har allt och har det bra så finns ingen anledning att bråka och gnälla och vad man än gör så är det bara skit. ”Åhh vad äcklig mat igen mamma”!! efter 2 h i köket kan göra mig helt galen och sabba hela min kväll. Barn av idag har det nog för bra.
Hej!
Mina har bråkats sedan de möttes!
De slåss jättemycket och sjukt hårt!! Jag har kämpat som en gnu med dem..gråtit och bannat och särat och kramats…ja jösses! Det är bättre nu med utbrotten..men kivandet och att slå till så fort de blir sura..gahhhhh!!! Jag sökte hjälp till slut…fantastiskt! Har utvecklat mig massor trots att jag är topputbildad inom barn och pedagogik..moahahaaaa…så där fick jag allt så jag teg..2 busiga pojkar med 2 år emellan…jösses! Intensiva dagar men det positiva är att jag är närvarande nästan varje minut med dem..att vi är mest utomhus…
Älskar dem överallt annat..men ..gahhhhhhh!!!
Varför ska det vara så sjukt tufft..dock är jag ensamstående..fast enastående….
så jag gnetar på jag..hejja mig! Sicken tur att just jag fick mina vildbattingar!
Kram på dig
Många barn (tur är väl det) har det kanske för bra. Men som du säger både vi och dem behöver struktur i vardagen. Och att då saknar varandra på vardagarna när vi är iväg på jobb och skola är skönt.
Man får lov att säga det, det gör oss inte till sämre föräldrar, tvärt om det är verkligheten.
MAn blir besviken för att de inte förstå att vi många gånger gör saker för deras skull, men att de bara se oss som jobbiga och tråkiga. Men tids nog kommer det gå upp ett ljus för dem och jag vet när jag lägger barnen att de älskar mig för att jag försöker och jag älskar dem mer än någonsin! Kram
Men ¨asbsolut enastående!!!
Jag ler lite när jag läser din kommentar, att vara pedagog gjorde att jag trodde att jag skulle bli världens supermamma. Och det är ja! Det vet jag, men jag trodde att jag skulle kunna hantera killarnas liv och kiv bättre. Men hur fel man kan ha ibland!
Jag vet inte om det är det som gör att man kanske ställer högre krav på sig själv. Att man ”borde” kunna lösa det enkelt… men att det inte går som man tro blir frustrerande och det är därför mitt huvud klappar ihop ännu fortare.
Jag tror att man många gånger är för ”stolt” att be om hjälp. Men en stor eloge att du gjorde det och förhoppningsvis blir det bara bättre! Precis som du säger sicken tur att man fick dem till sig och kärleken mellan oss är magisk (men ibland för tusans jobbig med) Men det viktigaste är att man kommer ihåg de här situationerna när de bara är magi mellan dem och försöker minnas det när de bråkar, lättare sagt än gjort 😉
Stor kram till dig!
Hej igen!
Såg ditt svar först nu!
Hahaha..jadu…livet blev kanske inte som en drömt om, men kan bli lika bra ändå- dock annorlunda! =)
Att ta hjälp är fantastiskt…hade aldrig reflekterat eller upptäckt signaler på det sättet…ovärderligt! Inget av jobbiga saker tas upp på de pedagogiska utbildningarna…inte klokt egentligen! Men så har vi tusentals av vilsna barn, ungdomar…och vuxna! i dagens samhälle..
Ni är två vuxna så ta vara på att sära på pojkarna ibland..jag har möjlighet till det ibland och oj vilka möjligheter till samtal och närhet det blir då!
Kram på er