Retreat

Annons

Yogaretreat i Oleiros, Portugal 19-25 maj 2013

RESEFAKTA

Resmål: Yogaretreat i Oleiros.

Med på resan: 2 vuxna+1 barn (1,5 år).

Syfte med resan: Att bli mer jordade och hälsosamma.

Totalpris för en veckas vistelse inkl. mat, husrum och en behandling: 8 500 kronor.

Läs mer om retreatet och om hur du bokar på valedemoses.com

För detaljer om flygbolag och pris för själva resan se Lissabon 17-19 maj 2013.

Resan

Vidunderligt vackra vidder. Doften av blommor i tusental. Fladdrande fjärilar i alla upptänkliga färger. Landskapet böljar fram i mjuka skogbevuxna berg så långt ögat kan nå. Nere från dalen hörs det ljuva ljudet från den ömsom forsande, ömsom porlande ån med det kristallklara vattnet.

Jag sitter ensam i yogashalan, det högt belägna rummet som sticker ut som en brygga från huvudbyggnaden, vars golv är täckt av mattor och som har en sagolik utsikt över dalen genom sina nästan heltäckande glasväggar. Solens strålar letar sig in och lägger sin varma hand på min panna där jag ligger utsträckt på golvet. Tystnad råder, men inte helt. Långt, långt borta hörs klämtade kyrkklockor som med sin runda, ödmjuka klang försiktigt låter sig bäras över berg och dal för att sprida sitt budskap. Utanför sitter någon och spelar en vemodig melodi på sin gitarr, och om jag lyssnar riktigt, riktig noga kan jag ana mänskliga röster någonstans i närheten.

Vi är på yogaretreat i Portugal och det är dag tre. Men jag ska berätta allt från början.

I den klara ån kan man bada.

I den klara ån kan man bada.

En liten fjäril av okänd sort.

En liten fjäril av okänd sort.

En skalbagge vilar på en gul blomma.

En skalbagge vilar på en gul blomma.

Dag 1. Ankomst

För att komma till yogaretreatet måste man ta en buss från busstationen i Lissabon till Oleiros. Vår buss gick vid sextiden på kvällen och färden tog cirka fyra och en halv timme. Resan var precis så långtråkig som man kan förvänta sig och de enda höjdpunkterna var den tidvis fina resvägen genom ett antal små städer, och den ostmacka min man sprang och köpte under kisspausen.

Väl framme i Oleiros blev vi hämtade i två bilar som kördes av Andrew och Olly som driver retreatet tillsammans med Andrews fru Vonetta. Det var kolmörkt och vi var utpumpade efter den långa resan, men Andrew hjälpte oss att sätta vår arton månader gamla dotter i barnstolen och körde vant och snabbt på de snirkliga skogsvägarna till vår slutdestination Moses.

Han var lika trevlig i verkligheten som han varit under vår mejlkommunikation. Han intygade att han kom ihåg alltför väl hur det var att ha småbarn och att han hade all förståelse för att vi måste anpassa oss efter vår dotter. Vi behövde absolut inte känna någon press på oss utan kunde göra precis som vi ville, inklusive att hämta något att äta i huvudbyggnaden om vi var hungriga innan frukosten. Vi var lättade.

När vi kom fram kändes det som vi hamnat mitt i ingenstans och det kompakta mörkret var något skrämmande eftersom vi visste att vi befann oss i bergen men utan att kunna se exakt hur högt uppe vi var. Vår stuga låg ett hundratal meter från huvudbyggnaden och för att komma dit fick man gå nedför en lång men inte så brant backe. De många lösa stenarna och vetskapen att det fanns ett stup på ena sidan gjorde att jag var minst sagt spänd hela vägen. Men snälla Ollie hade ficklampa och lyste upp vägen för oss och hjälpte oss dessutom med vår stora resväska.

Han visade oss vår säng och toaletten innan han gick och lämnade oss så att vi kunde göra oss i ordning och lägga oss. Vi sov dock inte mycket. Den råa kylan som impregnerade hela huset i kombination med en säng som var smalare än vi är vana vid gjorde det väldigt svårt att slappna av. Dottern sov naturligtvis som en sten mellan oss. Själva sov vi inte så bra och vaknade ofta på grund av kylan.

Dag 2. Upptäcktsfärd i Vale de Moses

Jag och min man var ordentligt trötta på morgonen efter en frusen natt utan speciellt mycket sömn. Därför låg vi kvar in i det sista tills det var dags att äta frukost i huvudbyggnaden klockan nio. Frukosten var precis vad vi behövde och bestod av varm långkokt risgrynsgröt med torkad frukt och honung som Andrew gjort. Helt makalöst gott!

Den gudomliga frukosten bestående av långkokt risgrynsgröt med torkad frukt och honung.

Den gudomliga frukosten bestående av långkokt risgrynsgröt med torkad frukt och honung.

Efter den närande frukosten blev vi visade runt i området av Olly. Först nu i dagsljus förstod vi exakt vilken underbar plats på jorden vi hamnat på. Naturen med bergen, skogen och ån var verkligen enastående vacker. Eftersom vi befann oss i bergen fanns det också en hel del farliga stup så jag lät lilltjejen gå med sin pappa, som är stadigare på foten och inte delar min höjdrädsla.

När vi var klara med rundvandringen samlades vi i vardagsrummet i huvudbyggnaden. Vi vara bara en liten grupp och förutom oss tre var det endast ett irländskt par som bokat retreat just under den här veckan. Men det gjorde verkligen inget för vår del. Tvärtom blev det trevligare och mer intimt på det sättet.

Efter en stund kom Vonetta in. Hon är yogalärare och Andrews fru. Hon satte sig bland oss och berättade om kinesisk hälsolära på ett sätt som gjorde det så självklart och lätt att förstå. Hennes lugna sätt och mjuka Barbadosbrytning som kom fram ibland när hon pratade  gjorde att jag gillade henne direkt.

Efter det skulle vi ha yoga. Jag hade bestämt mig för att vara med så min man fick ta hand om dottern. Men det gick inte så bra. Efter bara tio minuter fick jag avbryta för att pyret skrek efter mig precis utanför yogasalen. Så vi tog henne med oss och promenerade i omgivningarna runt vår stuga.

Vår fina stuga.

Vår fina stuga.

Köket sett från övervåningen.

Köket sett från övervåningen.

Ingången till toaletten sett utifrån.

Ingången till toaletten sett utifrån.

En skuggig sittplats vid sidan av vårt hus.

En skuggig sittplats vid sidan av vårt hus.

 Dottern var trött och somnade efter en stund så min man bar henne till huvudbyggnaden och lade henne i soffan så hon fick sova medan vi satt och pratade med de andra innan det var dags för lunch.

Huvudbyggnaden där även ägarna bor.

Huvudbyggnaden där även ägarna bor.

Den vackra byrackan Saphira tar det lugnt.

Den vackra byrackan Saphira tar det lugnt.

Innergården när den är tom och ödslig.

Innergården när den är tom och ödslig.

 

Dag 2. Behandling med massage och akupunktur

Jag hade sovit något bättre på natten men var ändå inte utvilad när klockan ringde vid 7.30 på morgonen. Varje morgon klockan 8.15 anordnades en promenad i tysthet med Olly som guide. Min man ville gärna vara med på den men jag låg mer än gärna kvar och drog mig.

När han kom tillbaka gick vi tillsammans till huvudbyggnaden. Han var med på yogan, så jag fick sysselsätta dottern. Vi gick runt lite och tittade på saker och hon satt en stund och ritade i vardagsrummet. Efter 40 minuter ville inte min man fortsätta med yogan mer och kom ut och satte sig med oss på ”loftgången” utanför yogashalan. vi satt och pratade en stund men blev tillsagda av Vonetta att vi störde, så vi tog en sväng tills det var dags för frukost.

Yogashalan utifrån.

Yogashalan utifrån.

Dottern somnade på sängen på innergården strax efteråt. Det var väldigt bra tajming eftersom jag hade bokat min behandling klockan 11.30. Det var jätteskönt att i lugn och ro kunna gå iväg och ble ompysslad. Det var Vonetta som utförde behandlingen. Hon bekräftade det jag redan visste, nämligen att min chi var extremt låg. Hon masserade mig sedan och satte nålar på ryggen. Verkligen välgörande!

Innergården med en praktisk säng i hörnet.

Innergården med en praktisk säng i hörnet.

Resten av dagen tog vi det bara lugnt och gjorde det vi hade lust till. När yogashalan var tom passade jag på att göra lite hathayoga på egen hand. Min man var med på Vonettas yogapass lite senare.

Yogashalan har en makalös utsikt över dalen.

Yogashalan har en makalös utsikt över dalen.

På kvällen gjorde min man eld i vedspisen eftersom det fortfarande var lite rått och kallt i vår stuga.

Dag 3. Vandring och ruiner

Trots att vi eldat i vedspisen på undervåningen under natten var det inte så varmt på övervåningen där vi sov. Vi frös inte men kände ändå att  det skulle vara skönt med ett varmt bad. Så vi tappade upp badkaret i vårt fina badrum och gjorde lite spa på morgonkvisten. Vilket underbart sätt att börja dagen på!

Dessvärre glömde vi att ta en bild på badkaret, men här ser man den jättefina toaletten intill.

Mulltoan i vårt badrum.

Mulltoan i vårt badrum.

Dagens aktivitet var en långpromenad i skogen med Olly klockan 15. Molnen såg lite oroväckande ut men det måste varit meningen att vi skulle promenera för sedan sprack det upp och blev riktigt fint.

Min man bar dottern i bärselen på ryggen en stund tills ho tröttnade. Då tog jag över och bar henne på höften ett tag. Det blev förstås jobbigt i längden, så Olly och irländarna turades om att bära henne. Vår dotter älskade det för är det något hon gillar så är det att stå i centrum – och att bli buren!

Hela gänget på promenad i skogen.

Hela gänget på promenad i skogen.

Han berättade bland annat den ganska sorgliga sanningen att många som bott i området varit tvungna att lämna sina hus för att flytta till större orter där de kan försörja sig. Istället för att sälja husen låter de sina gamla hem stå tomma och övergivna för att ibland åka dit  och titta till dem. En del hus har varit övergivna så länge att de blivit ruiner.

En av många undersköna vyer.

En av många undersköna vyer.

Han leder oss till ett av de övergivna husen där vi får gå in och titta. Huset är ganska stort med en innergård och en loftgång på övervåningen. Man kan se att det en gång varit en ståtlig byggnad och det är sorgligt att se dess förfall.

Ett av många övergivna hem.

Ett av många övergivna hem.

Vi går in i huset och blir förundrade av det vi ser. Det som en gång måste ha varit en matsal är i stort sett intakt och vi får nästan en känsla av att ha brutit oss in i någons hem, trots att dörren är helt öppen. Det är nästan kusligt men samtidigt en ynnest att få titta runt i det museiliknande huset som en gång för inte så länge sedan varit någons hem.

Rummet ser ut som om ägaren nyss gått.

Rummet ser ut som om ägaren nyss gått.

Det är lätt att få känslan att ägaren snart kommer tillbaka eftersom allt verkar vara lämnat utan vidare. Vi tar en titt i ett skåp och hittar torrvaror, prydnadsföremål och annat som bara lämnats kvar. Lite sorgligt är det faktiskt.

Väldigt gammalt socker.

Väldigt gammalt socker.

Dag 4. Skrattyoga

Jag sov sämre än vanligt på natten och var inte på humör för att göra någonting på morgonen. Min man klev dock upp som vanligt och gick på tyst morgonpromenad med de andra medan jag och dottern stannade i stugan och tog det lugnt. När min man kom tillbaka från promenaden satt vi och lekte med vår dotter en stund utanför stugan med en medhavd hink och spade. En stund senare gick vi upp till huvudbyggnaden och hängde där medan de andra gjorde yoga tills det var dags för den smaskiga frukosten.

Dagens aktivitet var skrattyoga och trots att jag hört mycket bra om det hade jag ingen lust att prova. Det jag mest av allt ville var att ha en stund helt för mig själv så min man tog med sig dottern till yogashalan och frågade om det gick bra att hon var med. Det gjorde det och efteråt fick jag höra att hennes närvaro verkligen hade hjälpt till att skapa en lekfull stämning. Inte undra på eftersom hon är lite av en teaterapa som älskar att stå i centrum och locka till skratt.

Vår dotter var med och livade upp skrattyogan.

Vår dotter var med och livade upp skrattyogan.

Jag smygfotade lite utanför shalan och kunde se att vår lilla tjej gillade den roliga skrattleken.

Dag 5. Lerbad och kidnappning

Vid det här laget var det ganska varmt och jag och min man var rätt slöa och omotiverade att göra något. På eftermiddagen var det planerat att vi skulle åka till en relativt närbelägen sjö och bada lerbad. Men det mulnade på och det såg misstänkt ut som att det tänkte regna. Tanken på lerbadet började därför te sig mindre och mindre attraktivt och vi bestämde oss för att hålla oss ”hemmavid” när de andra åkte. Vi såg till och med fram emot att få hela stället för oss själva.

Men så sprack det plötsligt upp och blev varmare och jag började ångra mig. Jag hade ju aldrig badat i lera förut och tänkte att det kunde vara kul.

När jag avslöjat hur jag kände inleddes operation ”övertyga-de-tråkiga-svenskarna-att-följa-med” av framför allt Andrew och en av volontärerna. Men jag såg på min man att han redan bestämt sig och gjort andra planer, och att han blev ganska besvärad av övertalningsförsöket. Så jag tog det ganska otippade beslutet att ta med mig dottern och följa med, vilket nog var lika chockartat för min man som det var triumfartat för de andra. När vi satt i bilen gratulerade de sig själva till den ”lyckade kidnappningen”.

Väl framme var det aningen mulet och inte så varmt igen, men jag gick tappert nedför den hala, leriga slänten med försiktiga steg och dottern på höften. Tilltaget uppskattades dock inte av lilla pyret och inte blev det bättre när jag smetade på lite lera på hennes ben efter att först ha kladdat på lite på mig själv. Hennes protester blev högljudda och jag klandrar henne inte. Leran var kall, och det var vattnet och luften också. Så det blev till att snabbt försöka få bort leran med det kyliga vattnet och sedan snabbt få på henne blöja och kläder.

En volontärtjej passade henne medan jag gick en vända på egen hand för att ta en liten simtur. Den blev rask men var ganska uppfriskande. Leran jag satt i ansiktet fick sitta kvar och verka i solen som nu kom fram och värmde oss.

Jag och dottern tyckte det var roligare att titta på de andra, klappa hundarna och njuta av den fina utsikten (och då syftar jag faktiskt inte på Ollys leriga kropp).

Lerbad vid sjön.

Lerbad vid sjön.

Olly med lera på...

Olly med lera på…

Pyret var mer road av att leka med Saphira.

Pyret var mer road av att leka med Saphira.

När vi badat klart åkte vi till en liten by och hälsade på en äldre dam i hennes minimala kafé. Andrew var så glad att vi hade min dotter med mig eftersom tanten väldigt sällan fick chans att träffa småbarn. Befolkningen i byn var gammal och det var decennier sedan det föddes något barn där.

Tanten var glad att se oss och bjöd på en synnerligen välsmakande hemgjord körsbärslikör. Hon visade också upp lite handarbeten som hon gjort och som inte kostade mycket, men jag hade dessvärre inga pengar med mig och kunde därför inte köpa något.

Dottern var lite blyg i början, som hon alltid är när hon träffar nya människor, men lät sig snart övertygas att leka lite med den gamla damen. Mitt lilla pyre knockade henne fullständigt med sig charm, sin vana trogen, och det märktes att damen uppskattade besöket.

Lilltjejen lekte med tanten på kaféet.

Lilltjejen lekte med tanten på kaféet.

Dag 6. Antiklimax och pizzakväll

Det är varmt och det är dagen innan vi ska åka hem. Energin är låg och avslagen och det är svårt att engagera sig. Nu vill vi bara komma hem – inte för att vi egentligen har tröttnat – men vetskapen att vi har en lång resa hem gör att vi bara vill spola fram tiden. Fast i ärlighetens namn längtar mannen efter chips och jag ser fram emot att ligga i soffan och glo på tv utan dåligt samvete.

Min man skippar morgonpromenaden och hela dagen går åt till att bara dröna runt som zombies och försöka insupa så mycket som möjligt av de vackra omgivningarna.

Vi gör ett halvhjärtat försök att göra partneryoga tillsammans medan dottern får leka bäst hon vill i yogasalen. Det går sådär, av flera skäl. Uppvärmningen går bra. Vi är inte de smidigaste och har problem när vi ska försöka bära varandra som ryggsäck rygg mot rygg t ex, och dessutom blev det till slut omöjligt att fullfölja det hela med vår ett-och-ett-halvt-åring som ömsom klängde på oss ömsom rev ned valda delar av inredningen. Så efter ett kvart eller så gav vi upp och satte oss på en lämplig plats i skuggan och stirrade i fjärran istället.

Ett mycket bra ställe att blicka ut över dalen.

Ett mycket bra ställe att blicka ut över dalen.

När det är varmt vill både folk och fä bara vila.

När det är varmt vill både folk och fä bara vila.

Dag 7. Hemfärd

Dagen börjar okristligt tidigt cirka klockan sex. Vi hinner bara göra oss i ordning och  – med stor möda – packa ned det sista. Min man får släpa upp den stora resväskan uppför backen upp till en av bilarna som ska ta oss till staden. Sedan hämtar han mig och dottern och vi skyndar oss för att hinna tills klockan 7, då det är tänkt att vi ska åka. Vi tar farväl av volontärerna och hundarna Moses och Saphira.

Att installera dottern i bilbarnstolen är alltid en utmaning, men kanske speciellt mycket så här tidigt. Vi får dock vänta i några minuter innan vi kan åka för en av irländarna hittar inte sitt pass och får i panik dra upp allt ur sin väska innan passet återfinns till stor lättnad för oss alla.

Nu bär det äntligen iväg till Oleiros stad. Det är med ett visst vemod vi för sista gången blickar ut över bergen och dalarna. Vi är framme efter några minuter och går in på ett kafé där Andrew har gjort upp med ägarna att vi ska få frukost. Vi bjuds på kaffe, te och några bakverk som vi skyndar oss att äta eftersom vi är lite sena.

Andrew och Olly äter frukost med oss på ett kafé i Oleiros.

Andrew och Olly äter frukost med oss på ett kafé i Oleiros.

Kanske är det bra att vi inte har tid att dra ut på tiden. Att ta farväl är alltid svårt, och även om vi bara varit på Moses yogaretreat i en vecka har vistelsen gjort intryck och avtryck i själen. Det blir ett par hastiga kramar och hejdå med Andrew och Olly, innan vi kliver på bussen och påbörjar den långa färden till Lissabon.

Bussresan är ännu längre den här gången än när vi var på väg hit, och det beror inte bara på att vi är på väg därifrån. Vi stannar i en halvtimme som verkar vara en evighet vid en station vars namn jag inte lagt på minnet innan vi fortsätter. Dottern sover dessbättre en del av resan men är desto mer livlig och ovillig att sitta stilla när hon är vaken.

Vi är ordentligt möra när vi fem timmar senare är framme vid stationen. Vi ska alla åt olika håll så vi tar farväl av den engelska tjejen och det irländska paret och hinner gå på toaletten och byta blöja på dottern innan vi tar flygbussen till flygplatsen.

Kön till incheckningen är oändlig och jag överlåter köandet till mannen medan jag sysselsätter dottern vid ett par åkattraktioner för barn som står vid ett kafé intill incheckningshallen. Väl incheckade hittar vi en synnerligen välplacerad lekplats där dottern kan leka av sig en stund innan vi äter varsin wrap.

Lekplatser är alltid trevliga. Speciellt på tråkiga flygplatser.

Lekplatser är alltid trevliga. Speciellt på tråkiga flygplatser.

 

Sammanfattning

Fördelar:

  • Miljön var helt fantastisk. Vackrare och mer jordande miljö får man leta efter.
  • Att få god vegetarisk mat som är lagad med kärlek serverad tre gånger om dagen är en otrolig lyx.
  • Vi hade en otrolig tur som gjorde att deltagarna var så få att vi kunde bo i en stuga helt för oss själva. Jätteskönt!
  • Andrew och Vonetta samt Olly och de andra volontärerna var alla fantastiskt trevliga och gästvänliga och dessutom kunniga inom sina specifika områden. En kock med kunskaper om Ayur Vedisk mat, en yogalärare med stenkoll på kinesiskt hälsotänk, och ett flertal underbara människor som är allmänt kloka och andligt bevandrade. Kan det bli bättre?
  • Upplägget med ett par gemensamma aktiviteter varje dag och resten av tiden fri, är optimal. Och vill man så kan man som vi bara vara med på gemensamma aktiviteter när man vill.
  • Alla är väldigt barnvänliga och barn är välkomna hit om det funkar för föräldrarna.

Nackdelar:

  • De enda nackdelarna gäller om man har barn, och då speciellt små barn, med sig. Stupen är många och det finns gott om ställen att ramla och lika många krypin att gömma sig i. Mitt råd är att INTE ta med småbarn hit, såvida man inte är minst en vuxen per barn och kan turas om att passa barnet.
  • Är man inte väldigt insatt i yoga eller åtminstone väldigt intresserad av att lära sig kan man lätt känna sig malplacerad här. Vi körde visserligen vårt eget race men trots allt är det ett yogaretreat först och främst.