Ni får ursäkta att jag inte skrivit på ett tag. jag hade tänkt att skriva i fredags, men när nyheten om det hemska terrordådet i Stockholm nådde mig var det plötsligt det sista jag hade lust med. Efter det har jag inte haft bloggen så mycket i mina tankar, som ni kanske förstår. Men för de flesta av oss går livet ändå vidare och det finns så mycket underbart att uppleva.
Sista dagen för terminen
I går var det sista dagen för vinter/vårterminen för barnen. De fick med sig påskgodis- och pyssel och såg fram emot några dagars ledighet. Min man är bara ledig på fredag, så det blir mest jag och ungarna som får njuta av vårsolen under påsklovet.
Påskkaninen med storasyster på väg från skolan.
Vår/sommarterminen börjar igen den 20 april och pågår till och med den 28 juni, som är sista dagen innan sommarlovet. Nyligen fick jag veta av väninnan Anastasia, att barnen brukar gå halva dagar på kindergarten (hur det är i skolan vet jag inte) under juni. Eftersom det verkligen är viktigt att veta frågade jag receptionen om det och de bekräftade att barnen bara går till klockan 12.30 HELA juni. Inte kul!
Varför då? Jo, för att jag hade tänkt att gå en TEFL-kurs i juni, men eftersom jag måste hämta barnen så tidigt kan jag inte gå kursen. Först för ett par dagar sedan fick vi skriftlig information om nästa termin, så jag tycker att framförhållningen är dålig. De tänker tydligen inte på att inte alla föräldrar inte känner till att det är halvdag i juni. Som jag nämnt tidigare är det knepigt att ha barn i skola och kindergarten här och samtidigt ha ett heltidsjobb. Just nu söker jag jobb för fullt så det är extra viktigt att logistiken fungerar.
Utflykt
Dotterns klass var på utflykt till den lilla byn Manikatai går, som en trevlig avslutning inför ledigheten. Jag har aldrig varit där, men det lär vara ett trevlig ställe på landet med djur som barnen kan klappa. Dottern var i alla fall nöjd med dagen.
En eftermiddag på stranden
I dag var alltså den första dagen på påsklovet. Barnen kunde inte enas om vad de ville göra så jag bestämde att vi skulle gå till stranden, alltså St. George’s Bay. För även om det inte var direkt badväder så var de 22 graderna och solskenet tillräckligt varmt för att leka på stranden.
Lugn och glad påsk
Nu tänker vi njuta av lata dagar och bara ha det så bra vi kan. Man får ta vara på allt som är skönt och vackert – speciellt i dessa tider. Vi önskar er alla en alldeles, alldeles UNDERBAR PÅSK – trots allt.<3 <3 <3
I går lämnade jag barnen istället för min man. Klockan 10.30 hade kindergarten 1 – de minsta barnen – sin konsert och klockan 12.00 var det dags för kindergarten 2. Med andra ord hade barnen varsin konsert som de övat till länge nu.
Promenad i Pembroke
Efter att ha lämnat barnen klockan 8.30 tog jag en promenad i mitt älskade Pembroke. Vädret var vackert så jag satte mig på en sten vid vattnet och bara njöt av solen och vågorna.
Fick ta bort tatuering
För några dagar sedan satte jag på en tillfällig tatuering med bilar på, på sonens arm. Det satt så pass högt upp att den inte synas under hans långärmade skoluniformströja. Barnen får nämligen varken ha nagellack, smycken eller annat som tatueringar, det står uttryckligen i informationen vi fick från skolan när barnen började.
Därför anade jag att hans lärare inte skulle gilla hans tatuering eftersom den syntes när han hade sin ljusblå t-shirt på konsertdagen. Jag hade planerat att bada honom kvällen innan men glömde bort det, så på morgonen försökte jag skrubba bort den med en tvättsvamp. Men det gick inte! så han fick gå till skolan med tatueringen kvar.
Precis när jag närmade mig skolan igen för att gå på sonens konsert ringde min man och sade att skolan ringt honom och sagt att någon av oss måste komma till skolan och ta bort tatueringen! Allvarligt! Kan inte läraren göra det? Jag förstår att de har (i och för sig idiotiska) regler om att lärarna inte får hjälpa barnen på toaletten eller byta kläder på dem. Men att de inte ens kan hjälp till med en sådan här sak tycker jag är underligt. Inte för att det är lärarens jobb att ta bort en tatuering, men i alla fall. Det är konstigt att de måste ringa in föräldrarna för en sådan sak, tycker jag.
Hur som helst var jag ju i närheten så det var inga problem för mig att komma dit. Våtservetter ligger alltid i vår vagn som står parkerad i receptionen under dagarna. Tatueringen var dock väldigt envis och satt som berget. Det tog fem minuter av idogt skrubbande innan den gav med sig. Min son blev ledsen när jag skulle gå igen så det var inte helt optimalt precis innan konserten.
Konsertdags
Som vanligt fick man inte ta kort eller filma under konserten, men jag tog ett par bilder på scenen innan de började. Dessutom gjorde jag en ljudupptagning på min mobil, bara för att det är kul att ha kvar.
Dessbättre hade de hyrt in två fotografer som tog kort under uppträdandena. Så brukar de alltid göra under sådana här sammanhang, och det är bra, för då kan man köpa bilder av dem. Fast roligast hade det förstås varit om man hade kunnat filma eftersom de hade olika teman med matchande kläder och rörelser.
Lång väntan för att få se sonen
Klasserna uppträdde två och två för att det inte skulle vara för många barn på scenen samtidigt. Min sons klass var sist på tur men det var väl värt väntan. Han och hans klasskompisar var alla klädda i ljusblå t-shirt och jeans. Jag såg att han letade efter mig med blicken så jag vinkade för att få hans uppmärksamhet. Jag hade medvetet satt mig långt fram för att kunna se bra. När han såg mig blev han jätteglad och ropade ”Hej, mamma! Jag saknar dig!” jättehögt så alla skrattade och tyckte det var gulligt. Jag skickade slängpussar men visade att han måste vara tyst.
Jag hade varit lite orolig för att han skulle försöka springa till mig eller vara ledsen, men min oro var ogrundad. Han stod kvar i ledet och så fort musiken spelade började han sjunga, klappa och göra alla rörelser. Faktum är att han var helt fokuserad och väldigt entusiastisk. Han var den enda av pojkarna som gjorde hela koreografin. Det imponerade på mig eftersom han inte gått på kindergarten i mer än några veckor och därför inte har haft så mycket tid på sig att öva. Dessutom kan han ju knappt någon engelska.
Att han älskar att dansa och sjunga visste jag redan, för det gör han jämt här hemma, men det var fint att se att han klarade av att stå på scenen och göra så som läraren lärt honom. Jag trodde att han skulle ropa till mig igen när konserten var slut, eller sträcka sig efter mig och försöka få mig att hämta honom, men han gick fint på led efter läraren. Duktig pojke!
Paus innan dotterns konsert
Konserten varade i ca 40 minuter så jag och min ryska väninna Anastasia gick till lekplatsen intill och pratade tills det var dags att gå tillbaka och titta på våra döttrar. Den här gången behövde jag inte vänta länge för våra döttrars klass var först ut. De var så fina i sina tennisliknande kläder: vita t-shirts och shorts, och så pann- eller vristband. (Vi fick faktiskt låna ett vristband av en klasskompis pappa.)
Det var stor skillnad på de större och de mindre barnens konserter. De mindre barnen var inte så noga med sången men kindergarten 2 sjöng desto mer. Min dotter är i likhet med sin lillebror en riktig liten teaterapa som älskar att dansa och sjunga. Hon var med andra ord i sitt esse och verkade älska varje minut. Vi hade ögonkontakt hela tiden och jag såg att hon var stolt över att jag var stolt över henne. Hon och hennes klasskompisar var fantastiskt duktiga och det var de andra kindergarten 2-klasserna också. Det märktes verkligen att de hade övat länge. Jätteroligt att se!
Tidig hämtning
Efter att den andra konserten var slut fick man om man så önskade hämta sina barn direkt inne ifrån respektive klassrum. Anastasia och jag hämtade våra söner och döttrar och gick till lekplatsen en stund. Det är så otroligt roligt att vi har barn i samma ålder som dessutom går i samma klasser. På sistone har våra söner börjat leka mer aktivt ihop och det märkts att de känner varandra och är bekväma i varandras sällskap.
Sönerna jagar varandra och busar.
Våra döttrar hittade varandra på en lekplats redan innan min dotter började i Anastasias dotters klass i höstas och har varit vänner sedan dess. Lite bråk är det förstås mellan varven, men för det mesta leker de fint och tycker verkligen om varandra.
Gick hem till kompisarna
Anastasia bjöd hem oss till dem och det tackade självklart vi ja till. Min dotter hade ramlat och gjort illa sig och fick därför åka med i bilen.
Dottern följde med Anastasias familj till bilen.
Jag och sonen tog bussen, vilket inte var det lättaste. Bussarna hem till dem går inte från Pembroke Park & Ride, där de flesta av områdets bussar passerar, så det blev en liten promenad och en del väntan eftersom bussen var sen. Min son hann faktiskt både somna och vakna igen. Kanske lika bra, för på det sättet var han utvilad och redo att leka när vi kom fram.
Väl framme blev det mellis och fika. Anastasia dukade upp en massa godsaker åt dem så att det blev som ett spontant kalas.
Gofika i motljus (för integritetens skull).
Sedan blev det lek och stoj och lite kaotiskt emellanåt.
Det jag saknar mest på Malta är skogar och grönområden med tillhörande djurliv. Där vi bor utanför Stockholm stöter vi ofta på både harar och rådjur. Här på Malta finns inget sådant. Det finns visserligen lite större naturområden som vi ännu inte besökt, men oftast får man nöja sig med små parker. Men inte heller i dem kan man förvänta sig någon större fauna.
Förutom de många hemlösa katterna som finns överallt kan man egentligen bara räkna med att se småfåglar, fjärilar, sniglar och ödlor. Vill ni läsa mer om djurlivet på Malta kan ni göra det exempelvis här.
Jagar fåglar och kaniner
Tyvärr är det många som ägnar sig åt fågeljakt under höst och vår här på Malta. Att jakten sker illegalt är inte ovanligt. Det här får så klart negativa konsekvenser och ett par fågelarter har redan utrotats. Malta fungerar som mellanlandning för flyttfåglar som stannar här på vägen mellan Europa och Afrika, vilket gör att det finns väldigt många arter här. Inte bara småfåglar drabbas utan även rovfåglar flamingos och storkar. Situationen är sårbar och myndigheterna, ornitologer och volontärer gör sitt bästa för att motverka problemet. Vill ni läsa mer om det här kan ni göra det här och här.
Även vilda kaniner jagas, vilket beror på att kanin anses vara en delikatess. Kaningrytan Stuffat tal-fenek är Maltas nationalrätt. Nej, vi har inte provat! Vi är vegetarianer, till alla djurs stora lättnad… Det finns dock kritiska röster om denna jakt som det till exempel skrivits om i Times of Malta.
Läbbig reptil
De små ödlorna stöter man ofta på här. De brukar ofta hålla till mellan murstenar och i andra sprickor. De är skygga och snabba som attan, men ganska söta, tycker vi. Å andra sidan tycker vi att de flesta djur är söta.
En vanlig liten ödla på vår husvägg.
Ett djur vi inte tyckte var så sött däremot, var den här krabaten som låg några meter från hållplatsen Swieqi 1, där vi passerar varje dag.
Inte lika söt reptil.
Först tyckte jag att det såg ut som en fisk, men såg sedan benen och förstod att det var någon slags reptil. Den låg blickstilla och barnen ville röra den, men det sade jag absolut nej till eftersom jag inte visste något om den. Istället bröt jag bort ett blad från en buske och petade på den. Då rörde den på sig och masade sig in i sin skreva i muren.
I går skrev en maltesisk bekant på Facebook att hon stött på en hel grupp av sådana här djur när hon gick med sin dotter på samma gata som vi såg den. Hon bifogade också den här länken med information om vad det är för ett djur. Det var bra att hon gjorde det så vi vet vad det är. Den kallas alltså för Ocellated Skink och är ofarlig. Bra att veta!
Efteråt frågade jag sonen om han tyckte den var fin. Han svarade: ”Nej den va blä-blä!” – och jag höll faktiskt med. Vi håller oss till sådana här trevliga djur. Det här är en av de många hemlösa katterna i området som vi matar. Han heter Lester och brukar hänga hos oss ibland.
Jaha, så vad är Freedom Day, då? Ännu en aktivitetsdag i skolan? Nej, den här gången rör det sig om en nationell helgdag som infaller den 31 mars varje år. Denna dag firar man de brittiska truppernas utträde ur landet den 31 mars 1979 i samband med att försvarsfördraget med Storbritannien avslutades.
Med andra ord var det ledigt för både barnen och mannen. Vi hade kollat upp att det skulle bli festligheter i Valletta så vi åkte dit och kollade läget. Så mycket festligheter lade vi dock inte märke till. Flaggor var uppsatta och det var ganska mycket folk i rörelse. Kanske missade vi något eller så är det här inte en dag som firas så mycket.
Flaggor längs huvudgatan i Valletta.
Vackert väder
Det var en varm och solig dag i klass med svensk sommar, så det var en bra dag att vara ute. Vi hade läst att en regatta skulle äga rum vid Maltas majestätiska hamn Grand Harbour. En regatta är för övrigt en kappsegling mellan båtar, för er som inte visste det – i det här fallet roddbåtar. Vi rörde oss därför ditåt i jakt efter en bra utsiktsplats. Av en slump hittade vi till Barrakka Gardens som har det absolut mest överlägsna utsikten i Valletta där man ser hela hamnområdet.
Underbar liten trädgård
Själva trädgården var fantastiskt fin och vi var förvånade över att vi lyckats missa den. Som förväntat var det ganska mycket folk där för vi var ju inte de enda som ville titta på regattan.
För den som är intresserad av kanoner finns här även Saluting Battery, alltså ett museum för saluteringskanoner.
Museet Saluting Battery.
Barnen hittade en trevlig kisse som låg som ett litet trädgårdslejon en en rabatt och lät sig villigt klappas.
Snäll katt i Barrakka Gardens.
Vi tittade en liten stund på regattan men tyckte inte att det var så väldigt spännande.
Utsikten var däremot väldigt häftig så här stod vi en stund.
Sedan blev det någon timmes väntan, för klockan fyra skulle det skjutas salut och det ville vi inte missa.
Endast en kanon avfyrades. Saluten gick fort och lät högt – som man kan förvänta sig, men lite spännande var det allt.
På väg att skjuta salut.
När det var avklarat var vi redo att åka hem. Men först hittade vi en häftig hiss som man kunde åka med från trädgården ned till Grand Harbour.
Barrakka Lift, Valletta.
Om vi förstod saken rätt var det gratis att åka ned, men kostade 1 euro om man ville åka upp.
Välskyltat.
Vi valde att inte ta hissen eftersom vi skulle till busstorget, men från hissområdet var det också en fantastisk utsikt, både över hamnen och det gamla fortet.
Delar av St Peter & Paul Bastion, Valletta.
Även om Freedom Day inte var så festligt som vi trott, blev det ändå en väldigt trevlig dag. Barnen var nöjda med att få ha ätit glass, klappat en katt och sett en kanonsalut. Det sistnämnda kan ju vara väldigt allmänbildande för små pirater om inte annat…