17 december 2016

Ruskvädret fortsätter

I går hämtade jag dottern tidigt på grund av att det blåste så mycket och var allmänt ruggigt. Himlen är nämligen inte alltid blå på Malta.

I dag blev det ännu värre med regn och ännu starkare blåst. Vi var inställda på att stanna hemma och ta det lugnt hela dagen men blev rastlösa på eftermiddagen. Vi inbillade oss att vädret började bli lite bättre och bestämde därför att vi skulle åka till Sliema och köpa någon slags juldekoration, framför allt ett stearinljus. Något slags julpynt vore trots allt trevligt. Vår lägenhet är väldigt minimalistisk och lite tråkig.

Stormig överraskning

När vi närmade oss Sliema och åkte längs strandpromenaden insåg vi att vädret istället blivit ännu sämre och att vi nu befann oss mitt i en storm. I Swieqi, där vi bor, är starka vindar inte lika påtagliga eftersom det ligger längre inåt landet. Men Sliema ligger alldeles vid vattnet och där är det inte kul att befinna sig under en storm.

När vi klev av bussen blev vi sprejade av saltvatten från de höga vågorna som forsade in över strandpromenaden. Vi stod en stund i busskuren (en av få på Malta) och samlade mod för att våga ge oss ut i det dånande ovädret.

Min man vågade efter viss tvekan lämna busskuren och närma sig räcket för att filma eländet i några minuter. Han kom tillbaka till busskuren i precis rättan tid, för en sekund senare kom en jättevåg som sköljde över hela busshållplatsen! Det var ingen dålig kraft i den vågen, för busskuren ligger nog cirka sju, åtta meter från strandpromenadens räcke mot stranden, och stranden ligger dessutom nedanför strandpromenaden. Här är filmen han spelade in.

När vi sedan lommade iväg mot vårt mål, den stora affären Tower Supermarket som har det mesta, såg vi en sällsynt dumdristig joggare som envisades med att vara alldeles för nära vattnet. Han hade otur och blev totalt översköljd av ännu en gigantisk våg. Han verkade dock inte fara illa av det för sedan sprang han vidare…

Dåligt julpyntsutbud

Med viss möda, lite skrämselhicka, och en femminuterspaus under tak halvvägs, kom vi så äntligen fram till Tower. Man kan väl säga att vi egentligen inte var så sugna på att handla längre men tänkte att vi kunde passa på när vi ändå tagit oss dit.

Utbudet av julpynt var väldigt ynkligt och vi kände att det vi saknade mest var levande ljus. Så vi valde ett stort rött stearinljus för att både värma upp och föra in lite mysigt ljus i vårt annars väldigt opersonliga och färglösa Maltahem. Lite julklappspapper och annat blev det också innan det var dags att ge sig ut igen – något motvilligt.

Skönt att vara hemma

Det är alltid skönt att komma hem men den här gången var det skönare än vanligt. Efter att jag matat traktens hemlösa katter, som jag numera gör varje kväll, gjorde vi myskväll med varm choklad, smörgåsar och film. Och så tände vi vårt nya juleljus såklart. Vår son som somnat i vagnen redan innan vi satt oss på bussen till Sliema vaknade när vi just kommit hem, helt ovetande om ovädret.

Redan igår köpte jag en liten jultårta, mest bara för att den var så fin. Och ja okej, för att jag har en viss förtjusning i choklad… Fin va? God var den också!

Spa och show

I morgon blir en speciell dag. Då ska jag och mamman i den svenska familj som vi umgås med gå på Spa medan våra män passar barnen. Jajamän, för det är vi värda! ;) Vi ska hålla till vid poolen ett tag och sedan gå på massage. Det blir min julklapp och jag ser oändligt mycket fram emot det. 

Men det roliga slutar inte där. Klockan sex i morgon kväll ska vi tillsammans med den andra familjen se en teatershow som heter Masha and the Bear, baserat på barnserien Masja och Björnen. Det blir kul för barnen. Jag berättar mer om det i morgon eller på måndag. Ha det gott så länge! (För det ska vi.) :)

15 december 2016

Skruttväder

I dag har det varit mulen och tråkigt hela dagen. Det regnade i morse när min man tog med sig dottern till kindergarten och jag hade inga planer på att gå ut förrän det var dags att hämta henne. Så jag och sonen skrotade mest runt här hemma och pysslade med ditt och datt.

När jag hämtade dottern var det grått men inte regnigt. Vi stannade till vid lekplatsen intill skolan så att dottern kunde leka med sin kompis Anja. Jag pratade med hennes farmor om att gå och fika efter att de hämtat Anjas lillebror från hans nursery. Dessvärre pratar hon inte så bra engelska, vilket ger stort utrymme för missförstånd.

Väntade förgäves

Jag trodde att vi kommit överens om att mötas på ett kafé intill skolområdet så vi gick dit och beställde fika och väntade på dem. När de inte dök upp insåg jag att det blivit något fel i kommunikationen. Jag hade inte numret till Anjas farmor så jag skickade ett sms till hennes mamma och förklarade situationen, men hon svarade inte förrän vi redan var på väg därifrån. Anjas farmor hade trott att vi skulle mötas på ett annat ställe och gått dit. Synd!

Blöt promenad

När vi traskade hemåt började det regna en aning så vi ökade takten. Men det gjorde ingen skillnad för plötsligt var det som om himlen öppnade sig. Desperat hoppade vi in under tak någonstans på vägen men var redan då genomblöta. Min trenchcoat hade inte en torr kvadratcentimeter, det kan jag lova. Och mitt hår såg ut som om någon hällt en hink med vatten över det. Dottern var lika blöt hon. Den enda som inte fick en droppe på sig var lillebror som satt förnöjt under regnskyddet och knaprade på sin gingerbread man som vi köpt på kaféet.

Jag kom och tänka på att det ligger en frisörsalong i närheten så vi chansade och rusade dit. Dottern har behövt klippa sig länge nu så det var ändå dags. Lyckligtvis hade frisören tid att klippa henne. Eftersom hennes hår redan var vått behövde han inte ens blöta det.

Min son satt snällt i soffan och kollade på alla roliga flaskor och burkar. Jag hade ett intressant samtal med frisören. Jag anade på hans brytning att han var från Italien, och det var han, så jag fick chansen att prata italienska. Det var jag glad för, för det är inte ofta jag får chansen.

Blöt hemfärd

Min plan var att regnet skulle sluta lagom till att dotterns hår var klart. Tyvärr hade vädergudarna andra planer och skyfallet fortsatte med precis samma kraft som innan. Inte kul! Den trevliga frisören bad oss sitta ned ett tag till i hopp om att det skulle sluta regna, så vi gjorde det. Men tillslut var klockan så mycket jag inte kunde vänta längre. Mörkt var det också. Så det var bara att ge sig ut i ”monsunen” och traska hem den sista kilometern.

Om det i vanliga fall är jobbigt att ta sig fram med barnvagn på de smala, ojämna och ofta trasiga trottoarerna som alltför ofta kantas av soppåsar, så kan jag lova att det var tio gånger värre när det var mörkt och vägarna på sina ställen var dränkta av decimeterdjupt vatten. 

Nåja, hem kom vi i alla fall och det var bara att ta av sig varenda palta vi hade på oss. Sonen följde vårt exempel trots att han inte  fått en droppe på sig. För när hans storasyster pratade om att bada ville han också vara med.

14 december 2016

På äventyr i naturen

I dag var dottern hemma för att vi tyckte att hon hostar lite väl mycket. I övrigt har hon dock varit helt och hållet sig själv – energisk, trotsig och för smart för sitt eget bästa. Eftersom syskonen kivas en del (läs: har halvt ihjäl varandra), kände jag att det var bäst både för dem och mig om vi hittade på något. Gärna något som skulle inbegripa promenader i jobbig terräng, för att trötta ut dem så mycket som möjligt. (Det är faktiskt nyttigt med motion!)

Busstur till Victoria Gardens

Jag har länge varit intresserad av att åka till Victoria Gardens. Det heter nämligen sluthållplatsen för busslinjen 16 som går utanför oss, och jag har alltid varit nyfiken på hur det ser ut där. Jag kollade därför på nätet men kunde inte hitta någon information.Därför ringde jag till Malta Tourism Authority och frågade om man kan åka till Victoria Gardens och promenera med barnen. Kvinnan jag pratade med sade att det gick bra så vi åkte dit.

När vi kom fram blev jag lite konfunderad. Det såg ut som ett – i och för sig ganska fint – bostadsområde. Någon trädgård syntes inte till. Jag anade lite natur på andra sidan en mur men visste inte om det var dit jag skulle. Eftersom det låg en lämplig lekplats alldeles intill busshållplatsen fick barnen leka en stund. Vi passade också på att äta mellis för att fylla på reserverna.

 

Det var rätt folktomt där men jag lyckades hitta en kvinna att fråga om vart vi skulle. Hon sade att jag inte skulle ta mig runt till andra sidan muren eftersom det även gick en bilväg där som inte var lämplig för barn. Istället rådde hon mig att gå nedför en backe, runt ett hörn. Där skulle det finnas lite natur, sade hon. Enligt henne var det bara bostadsområdet som hette Victoria Gardens – inte en trädgård som jag trodde.

Jag följde hennes råd utan att veta exakt vart vi var på väg, och det var tur det. Vi hittade nämligen en ganska väl dold bred stig som ledde oss till ett vackert ställe med mycket grönska och vacker utsikt över dalen.

 

Vilt växande kaktusar växte längs sidan. Kaktusens frukter går att äta och finns att köpa i mataffärerna här.

Vi visste inte vart stigen ledde eller om den ledde någonstans överhuvudtaget, men vi fortsatte att gå. Eftersom jag inte visste om det var brant tog vi det lugnt och barnen gick hand i hand.

   

Utsikten var otrolig. Vi kunde se nästan ända bort till där vi bor. I den gula villan med pool som syns på bilderna nedan skulle jag nog kunna bo, tror jag.

 

Efter bara fem minuters promenad befann vi oss på en platå längs ena av dalsidan. Den gröna ängen lyste som smaragder och barnen blev alldeles till sig. Det kändes nästan för fantastiskt för att vara sant, som en hägring. men den här underbara platsen finns på riktigt som en grön oas långt ifrån trafik och kaos.

   

Barnen blev överlyckliga av den friska luften, allt det gröna och blommorna.

 

 

Det var som att släppa ut två föl på grönbete,  för de började skutta och springa som om de aldrig sett gräs förut. Lyckan visste inga gränser och jag kände likadant. Det här har jag längtat efter sedan jag kom hit!

 

När ängen tog slut kom vi fram till en ruin. Jag hade just börjat fantisera om att köpa marken och bygga nytt när jag såg att någon spejat ”PRIVATE PROPERTY” på ruinen. Synd.

   

Barnen hittade några pinnar att fäktas med. Sitter det i vårt DNA att vi ska göra sådana dumheter, eller?  (Med tanke på hur världen ser ut är väl svaret på den frågan dessvärre rätt självklart.)

 

Jag var väldigt frestad att fortsätta att utforska området men jag ville inte klampa runt på någons privata mark så vi vände och gick tillbaka. Fast vi råkade hamna på fel sida om muren där det var misstänkt lucker jord som vi sjönk ned i. Jag insåg att vi kanske hamnat på en odlingslott så vända om igen och kliva ned på ängen. Oops!

 

Det var tur att vi hade lämnat vagnen alldeles när ängen började. Det hade varit väldigt jobbigt att putta fram den här för även ängen var väldigt mjuk och jobbig att gå på. Bra motion!

 

Vid det här laget hade vi hunnit bli lite hungriga igen så det blev en bananpaus på en lämplig mur. Det behövde vi för att orka uppför backen som ledde upp mot civilisationen. 

 

Vi hade tur och hittade lätt en busshållplats för vår buss. Vi hann precis bara beundra en vit katt som bodde i intill innan bussen kom och körde oss hela vägen hem. Perfekt!

Min son hade förstås somnat i vagnen redan på vägen hem. Jag hoppas han drömde om träden, blommorna och den rena luften, om den fina utsikten och solen som sken på oss från en klarblå himmel med fluffiga vita moln. Jag hoppas att han och hans syster känner sig lika upplyfta och själsligt närda av vår äventyr som jag gör och att de förstår att uppskatta naturen. Hemma i Sverige tar vi den ofta för given, men här på Malta är den en lyx.

Det här var nog den bästa utflykten vi gjort sedan vi kom till Malta. Vi gör garanterat om det här snart igen.  Då tar vi med oss barnens pappa.

 

13 december 2016

Utpumpad

Snart ska jag berätta om helgens begivenheter med julmarknad och besök hos en kompis. Ledsen för att jag inte har skrivit på länge men jag har varit så oerhört trött. Varför vet jag inte riktigt. Jag tror att allt bara har kommit i kapp mig, helt enkelt. Att ha kommit hit till Malta med kryckor och ortos på foten, bara 6,5 vecka efter mig olycka i augusti och ha behövt anpassa mig till allt nytt, har varit oerhört prövande. I början var allt en kamp. Att bara ta mig fram på ojämn terräng i form av branta backar och trasiga, smala trottoarer var så tröttande för mig i början att jag bara ville gråta mest hela tiden.

Men foten och knäet har sakta läkt och gör nu mindre ont. Jag har kommit in i de nya rutinerna och rutterna och jag har anpassat mig till livet på Malta. Men jag kan inte sticka under stolen med att den här hösten har varit fruktansvärt jobbig för mig. Sysslorna måste göras och dottern måste hämtas på förskolan vare  sig man har ont eller inte. Kanske påverkar det att vädret inte erbjuder lika mycket D-vitaminbildande solenergi längre. Hur som helst börjar tröttheten nu ta ut sin rätt och jag känner att energireserverna som jag lånat av under de här senaste två tre månaderna börjar ta slut. Med andra ord är det inte alltid jag orkar sätta mig vid datorn och skriva, även om jag vill.

Efterlängtat besök hos kompisen

I veckan bestämde jag och mamman till dotterns bästa vän i förskolan att vi skulle ses på helgen. Vi bokade in lördagseftermiddagen och blev faktiskt skjutsade av flickans pappa för att vi skulle slippa en väldigt brant backe upp till dem. Det var en välkommen lyx.

Familjens lägenhet ligger i Ibraq (uttalat Ibrach), som är en del av Swieqi, där vi bor. Området ligger på en höjd med vacker utsikt och ovanligt mycket grönska. Vi blev väldigt imponerade av deras lägenhet som hade en gigantisk balkong och utsikt över en gemensam park med dito pool.

Här hade vi kunnat tänka oss att bo om det inte vore för att det inte går några bussar här. Man måste med andra ord ha bil om man ska bosätta sig här, vilket är otänkbart för oss.

Vi blev bjudna på goda vegetariska tilltugg och barnen lekte – speciellt tjejerna såklart. Dotterns kompis Anja har dock en lillebror i vår sons ålder och en liten månadsgammal bebisbror. 

Vi blev bjudna på hemmagjord Banoffeepaj i glas. Verkligen jättegott!

Vi hann prata en hel del med Anjas föräldrar och farmor också. Anjas farmor bor egentligen i Moskva men är här tillfälligt under en tid för att hjälpa till med vardagssysslorna nu när det kommit en ny bebis i familjen. Henne träffar jag nästan varje dag eftersom det för det mesta är hon som hämtar barnbarnen från förskolan. Vi har en del gemensamt eftersom vi båda är vegetarianer och har hållit på med yoga i tio år. Någon gång i framtiden kommer vi säkert att hälsa på henne och hennes man i Moskva. Det blir spännande.

Tråkig julmarknad

När vi var på San Anton Gardes förra veckan träffade vi ett svenskt par som berättade att de varit på julmarknad i närheten. Jag visste inte om att de hade en julmarknad där och blev besviken över att ha missat den. Därför ville jag gärna planera in ett besök på julmarknad den här helgen istället. Vi kollade upp att det fanns en i Rabat och en i Sliema och bestämde oss för den senare eftersom den låg närmast – men det var en besvikelse. 

Det fanns bara några få marknadsstånd och de handlade mest om mat- och chokladförsäljning. Dessbättre hade de ett par karuseller så åtminstone barnen fick något kul. 

Jag måste säga att jag blev lte fundersam över den här skylten. Kanske borde någon ha kollat upp stavningen på ”vehicles”.

De fick varsin svindyr chokladklubba och efter det var vi färdiga med den här väldigt dåliga marknaden. Vi gick in till det väldigt stora köpcentret The Point intill istället, för vid det här laget var vi hungriga. Vi åt tråkig snabbmat och lät barnen leka på köpcentrets lekplats där man kan betala en summa för att kunna gå och shoppa ifred. Det kostade 4 euro för två barn i en halvtimme, men vi fick det gratis för att vi köpt mat på matstället intill. Man kan ha barnen där i högst två timmar. 

Även här funderar jag lite på stavningen. Det står BAMBI NO ZONE, men jag antar att det ska stå BAMBINO ZONE, alltså barnzon på någon slags italiensk-engelska.

Min man stod och tittade på dem eftersom det gick ganska vilt till därinne och kvinnan som jobbade där inte kunde ha koll på alla. Själv tog jag tillfället i akt och köpte lite nya kläder till mig och barnen.

På vägen därifrån träffade vi en svensk familj med bebis och en sjuårig flicka. Jag behöver väl knappast säga att tjejerna genast fann varandra och att vi pratade både länge och väl med dem där vi stod i solen på strandpromenaden. Väldigt trevliga var de och vi kommer garanterat träffa dem igen. De har bott här i sex år så de har mycket att berätta. Kul!

I dag har vi varit lediga igen. Ännu en nationell helgdag mitt i veckan som vi fick reda på först igår. Det var skönt, trots att det nyss var helg. Vi gick till den nyöppnade och stora mataffären Greens inte långt härifrån. Det var bra att vi gjorde det. Himla bra affär med mycket ekologiskt. Till och med ekologiska bananer hittade vi, vilket är väldigt svårt här på Malta. Fast dyrt var det förstås, men det kan inte hjälpas.

Utanför själva affären – men fortfarande inomhus – finns ett trevligt kafé med en liten lekhörna för barnen. Himla bra idé! Faktum är att Anjas farmor har tipsat mig om att man kan gå hit med barnen och ta det lugnt med en fika medan barnen leker. Hon brukar alltid göra det när hon hämtat barnen på förskolan. Jag tror att jag ska följa hennes exempel. Det blir kul för barnen också.

Berättade om Lucia

Nu på kvällen hade vi besök av grannpojken Jack. För et par veckor sedan tipsade jag honom om Harry Potter-filmerna. Sedan dess har han sett alla och är besatt. Vi har bjudit in honom hit ett par gånger för att se en av dem tillsammans med oss, för sällskaps skull (fast han redan är expert och kan allt utantill). I kväll var en sådan kväll, men eftersom det är Lucia idag spelade vi också upp Luciafirandet från svensk tv för att han skulle få se en av våra traditioner. Jag bjöd in hans mamma också eftersom jag vet att hon är troende. Malteser är ju katoliker och är vana vid helgon och martyrer. Det är lite lustigt att vi firar ett katolskt helgon – visserligen med en del hedniska inslag som jag valde att inte berätta om – i det sekulära Sverige.

Nej, nu får det vara slut för i dag. Det är läggdags för dottern även om hon får vara hemma i morgon på grund av en envis och väldigt rosslig hosta.

8 december 2016

Nationell helgdag i dag

I går fick jag veta av min man att det är helgdag i dag. Han skulle med andra ord inte gå till kontoret och dottern skulle inte gå till förskolan. Det kom som en positiv överraskning för det hade jag ingen aning om. Kanske dags att skaffa en maltesisk kalender, speciellt eftersom jag inte fått någon information av skolan om det heller.

Vi hade med andra ord sovmorgon i morse (läs: vi klev upp kl 7.30 istället för 07.15) och tog det lugnt. Fast min man behövde ändå jobba så han åkte till kontoret på förmiddagen för att hämta datorn och prata med chefen. Sedan skulle han jobba hemma.

Bakdag

Jag och barnen hade inga planer eftersom allt kommit så plötsligt. Men jag chansade och frågade vår svenska vänfamilj (nej, okej det är inget ord men det funkar) vad de skulle göra i fall de ville ses. Det visade sig att de skulle baka pepparkakor och lussebullar! Och jag som bara i går skrev här på bloggen hur mycket jag saknar pepparkakor!

Vi blev ditbjudna att hjälpa till med bakningen dessutom. Hurra! Sanningen är att vi inte ens var klädda trots att klockan var tio över tio och barnen satt klistrade vid varsin skärm. Men när jag frågade om de ville åka och baka med sina vänner släppte de allt och gjorde precis som jag sade. De var påklädda och klara på tio minuter blankt! (Jag tror det måste vara någon slags rekord).

Vinden dånade och vågorna tävlade om vem som kunde nå högst upp på land när vi kom till Sliema. Perfekt väder för en ledig bakdag inomhus, med andra ord.

Kreativt kaos

När fem barn i åldrarna 1,5 till 7 år befinner sig på samma ställe uppstår gärna en viss… anarki. Om det hade funnits en decibelmätare hade den nog exploderat av överbelastning. Barn sysslar ju inte med halvmesyrer så det de gör gör de med intensitet, som väl de flesta med barn kan hålla med om.

Bakningen liknade mest kreativt kladd, men de hade ju kul i alla fall. Och kakor och bullar blev det, även om de blev lite tjocka och knorvliga (nej, okej, det är inte heller ett riktigt ord).

 

 

Mellan pepparkaksbakningen och lussekattsbakningen togs huset över av vilda pirater. Hjälp! Men även små sjörövare gillar pepparkakor och blev snart – mer eller mindre – snälla igen.

 

Fast när det blev som mest högljutt och jobbigt satte sig småkillarna i hallen och chillade en stund. De verkade gilla varandra och min son klappade ömsint den mindre pojken på håret. Den vänliga gesten verkade tas väl emot. Det var fint att se.

 

Efter 3,5 timme var jag helt slut och lyckades med viss möda få med mig barnen därifrån. Lillebror somnade i vagnen på två röda sekunder, och jag hade gjort detsamma om jag bara kunnat. Det var skönt att åka hem efter en lyckad och rolig dag (och jo, jag tog mig en liten lur när jag kom hem).