29 december 2016

Låg kriminalitet men höga olyckstal

I förrgår satte vi oss på bussen för att åka till Sliema. Vi kom dock inte längre än till St Julians. En olycka längre fram hade skapat ett stopp i trafiken, vilket inte är ovanligt här på Malta. Vi fick med andra ord kliva av och promenera istället. Lika bra det – det är ju skönt att promenera i solen. Men faktum är att trafikolyckor är skrämmande vanliga här. Kriminaliteten är däremot låg, vilket känns betryggande, men det är ganska obehagligt att höra talas om nya dödliga trafikolyckor då och då.

”Ambulansen låter”

I skrivande stund hörs – som så ofta – ambulansens tjutande en bit härifrån. Min son, som är besatt av alla slags fordon säger förtjust ”dandidansen dåtej” – ambulansen låter, men jag får en klump magen. Visserligen vet jag inte om just den här utryckningen handlar om ännu en trafikolycka eller något annat, men ändå.

Dödlig olycka

Veckan innan jul skedde en olycka inte så långt härifrån, närmare bestämt intill busshållplatsen Swieqi 2, som vi passerar nästan varje dag. När jag skulle gå och hämta dottern från kindergarten möttes jag av den här synen – någon hade lagt ut blommor på trottoaren för att hedra den bortgångne.

Senare fick jag höra av min man att en ung holländsk kille hade avlidit i samband med att han skulle byta bil på natten. Han jobbade för samma företag som pappan i den svenska familj vi umgås med. Nu vet vi inte med säkerhet att det är just honom de här blommorna gäller, men sannolikheten är stor. Så fort det sker något allvarligt får vi höra det.

Man kan lätt tänka sig att det var på denna plats som killen mitt i natten – och kanske med en del alkohol i blodet – klev ur en bil för att kliva in i en annan, men inte uppmärksammandes av en passerande bilförare som körde rakt in i honom. Fruktansvärt tragiskt!

Vårdslös körning vanligt

Något man bör vara väl medveten om och uppmärksam på är att folk ofta kör fort och vårdslöst här. Till och med malteserna själva är medvetna om problemet och vår favorittaxichaufför beklagade sig om det en gång. Själv kör jag inte, men min man har körkort, så egentligen skulle vi kunna hyra bil – men vi vågar inte! Kanske är vi nervöst lagda men jag respekterar min mans beslut att aldrig ge sig på att köra bil på Malta. Bara det faktum att det är vänstertrafik här är ganska förvirrande, och att folk kör som dårar hjälper inte precis. I kontrast till det kan jag dock nämna att den finlandssvenska familj vi träffade i november hyrde bil och tyckte att det var jättebra.http://blogg.alltforforaldrar.se/barnresebloggen/barnens-dag-och-nya-vanner/

Gående måste vara uppmärksamma

För några veckor sedan hörde vi talas om en annan hemsk olycka. Det var en kvinna som skulle gå över gatan i Sliema. Hon hade grönt ljus och antog förmodligen att bilarna skulle stanna. Men en bil gjorde inte det utan körde på henne och hon dog!

I ljuset av detta och med min egen erfarenhet av trafiken på Malta vill jag därför utfärda en varning. Gå inte över gatan förrän ni försäkrat er om att bilarna faktiskt har stannat! Håll alltid era barn i handen när ni ska över gatan så att ni har kontroll om något oförutsett skulle ske.

Respekt för barn

Med detta sagt vill jag också nämna att malteser är extremt barnkära och har mycket stor respekt för barn och föräldrar med barn. Det händer ofta när vi ska gå över ett oövervakat övergångsställe att bilar stannar på respektfullt avstånd och blinkar med sina blinkers för att kommunicera att de tänker stå stilla tills vi gått över.

Det har också hänt att vi varit tvungna att gå över gatan på ett ställe utan övergångsställe. I väntan på att bilarna skulle stanna har det då dykt upp någon gubbe som helt sonika ha gått ut en halvmeter i gatan och spärrat ut armarna för att stoppa trafiken så att vi skulle kunna gå över.

Det verkar vara inbyggt i den maltesiska mentaliteten att hjälpa mödrar/föräldrar med barn. Det här är naturligtvis extremt tacksamt och något jag uppskattar oerhört. Men jag är ändå lika försiktig som jag alltid varit sedan vi kom hit. Fortfarande känns vänstertrafiken inte helt naturlig och jag kommer ofta på mig själv med att se mig för åt båda håller sex, sju gånger innan jag går över gatan. Ibland vänder jag mig om och kollar bakom mig också, för säkerhets skull.

Helvetestunneln

Det absolut värsta stället jag vet är tunneln som separerar det lugna Swieqi (där vi bor) från Paceville och St Julians som kryllar av folk, trafik, restauranger och butiker. Jag kallar den för helvetestunneln, eller The Tunnel of Hell, och ni kommer snart att förstå varför.

Ja, här är den, den så kallade ”Tunnel of Hell”. Varför kallar jag den så? Den ser väl inte så märkvärdig ut, eller? Mm, det kan man tro, men problemet med den här tunneln är att både bilar och gående måste använda den. Om ni tittar närmare på bilden nedan ser ni att endast ett vitt streck i marken markerar gränsen mellan biltrafik och gående.

Det här området är bara max sjuttio centimeter brett, vilket är väldigt problematiskt om man har barn med sig. Framför allt om man har småbarn.

Är man två vuxna kan man ju ta ett barn var. Jag har dock gått här själv ett antal gånger, med sonen i vagnen och dottern mellan mig och vagnen – att gå bredvid varandra är helt omöjligt. Kommer det bilar samtidigt som man befinner sig i tunneln blir det trångt. Livsfarligt!

Det här området ska enligt mina grannar göras om så att gångtrafiken och biltrafiken separeras, men det kommer ta några år innan det sker. Jag skulle önska att de kunde installera stoppljus och övergångsställe här under tiden så att man aldrig behövde dela det här trånga utrymmet med bilarna. Jag funderar faktiskt på att skriva ett brev till politikerna om det. I så fall uppdaterar jag er om det.

Nåja, det får väl räcka med varningar om den maltesiska trafiken nu. Var rädda om er därute! Snart är det ett nytt år med nya möjligheter. Kram på er!

28 december 2016

Ny lekplats

I dag var det soligt väder igen, men något svalare och rätt blåsigt. Vi ville gå på promenad så vi gick till en lekplats vi aldrig varit på förut. Den ligger alldeles vid vattnet i närheten av hotellområdet i Paceville. Pembroke Gardens, heter det.

Det var himla tur att vi gjorde det för det var en riktigt trevlig lekplats, eller faktiskt två stycken som låg i ett större parkområde med små dammar och många sittplatser.

En av lekplatserna var för mindre barn. Den var inhägnad med staket runtom. Den andra låg en bit nedanför. Jag blev först avskräckt av den långa trappan eftersom vi hade vagnen med oss, men man kunde gå runt också.

Vi lekte på den stora lekplatsen en stund men barnen föredrog den lilla så vi gick dit och lekte pirater istället – eller jagade pirater? Det var lite oklart. Kanske var det lite både och. Det enda jag vet med säkerhet var att det avfyrades en del kanonkulor därute på havet.

Att vara pirat tar på krafterna så efter ett par timmar gick vi för att röva något ätbart. På vägen hittade vi en magisk växt med dito orangea frukter. Några hade ramlat till marken så vi plockade dem.

Hur det gick sedan? Jo, i St George’s Bay rådde frid och lugn tack vare de väldigt godhjärtade piraternas insats som räddat hela den maltesiska befolkningen.

Som tack för sitt hjältedåd blev de bjudna på mat och fika, för det får man om man är en snäll pirat. Sedan tog den mindre piraten en välbehövlig tupplur. Den större bestämde sig för att testa de magiska frukterna vi plockat. Nedan ser ni en älvring. Frågor på det?

Om älvringen funkade? Det kan vi dessvärre inte avslöja, för det hör till piraternas hederskodex.

24 december 2016

Mysig jul utan stress

God jul på er allihop! Jag är imponerad om det är någon som har tid att läsa min blogg på självaste julafton. Ni har säkert haft fullt upp hela dagen med släkt och vänner. Vi däremot, har haft det lika lugnt och skönt som vi brukar. Vi tror inte på julstress alls faktiskt. Vad är poängen med det? Tagga ned! Tacka nej till vissa tillställningar och kör med knytis istället för att ta på er att laga mat åt tjugo pers!

Ingen Ris à la Malta på Malta

Själva har vi haft sovmorgon med Morgonshowen och Julkalendern. Sedan fick barnen öppna varsitt paket för att de skulle stå ut till den riktiga paketöppningen efter lunch.

Jag bestämde vilka paket de fick öppna eftersom jag hade en plan. Det var glittertuber i det ena och trästämplar med stämpeldynor i det andra. På så sätt kunde de sysselsätta sig med pyssel på förmiddagen istället för att glo på teve.

Efter det gjorde de en liten bädd på fotpallen där storasyster ”läste” saga för lillebror, vilket han uppskattade mycket.

Mitt på dagen började min man laga mat. Det blev quornbullar och -korv, potatismos, sallad och hemmagjord rödbetssallad. Ingen Ris à la Malta, med andra ord, men det brukar vi inte äta heller.

Vid halv ett var det så dags för jullunch. Julmusik spelades i bakgrunden, solen sken utanför och faktiskt, mot alla odds, infann sig julstämningen tillslut!

Efter maten var det dags för det barnen längtat efter i flera veckor: julklappsöppningen!

Lillebror fick en hel samling av det han älskar mest, nämligen BILAR!

   

Sedan högg vi in i efterrättsgodiset innan det var dags för Kalle Anka och hans vänner (i mitt fall för typ femtielfte gången). Det hör ju trots allt till.

Ja, så mycket mer blev det inte den här dagen. Vi var i och för sig till den närmaste lekplatsen en sväng tills sonen ramlade från gungan och gjorde illa sig lite (ingen fara, jag lovar!). Men sedan fortsatte kvällen på ungefär samma sätt som dagen, i lugn och ro och i kärt sällskap. :)

23 december 2016

Äntligen julledigt

Min mans kontor är stängt från och med den här veckan till den 6 januari, så han slipper åka till jobbet i tre veckor. Å andra sidan behöver han ändå jobba hemifrån en del. Min dotter gick sin sista dag i går och börjar igen den 9 januari. I går hade barnen julfest i klassrummet med olika smörgåsar och sötsaker. Vi föräldrar fick inte vara med men hämtade barnen redan kvart i ett.

Julsånger och pyssel

I tisdags däremot var vi föräldrar inbjudna att komma dit klockan elva för att lyssna på när dottern ochhennes klasskamrater sjöng ett par inövade julsånger. De stod uppradade i två rader och hade tomteluvor på sig. Jag önskar jag hade spelat in det med mobilen för det var bland det sötaste jag hört. De sjöng Happy birthday Jesus, Jingle bells och en till som jag inte minns. Jag kan lova att jag blev alldeles tårögd och tjock i halsen.

Därefter fick vi pyssla med dem. Vi gjorde julstrumpor i papper och dekorerade med bomull, glitter och band.

Sedan blev vi bjudna på saft och sockerkaka innan det var dags att gå hem redan vid halv ett. Det var riktigt trevligt. Både min man och jag var med – och lillebror såklart. Tyvärr var det förbjudet att filma och ta kort men det var en fotograf där som tog bilder. De bilderna kommer vi att kunna köpa för en billig peng längre fram i vår.

Naturligtvis hade vi blivit informerade om det här i god tid. Vi får hem lappar i dotterns gula plastmapp lite då och då. Här nedan kan ni läsa just det pappret som handlade om vad som skulle hända den här veckan.

Som ni ser blev vi ombedda att ta med oss matvaror som skolan skulle samla in och ge till behövande familjer. Barn i kindergarten 2, som min dotter går i, skulle ha med sig ett paket ris eller pasta. skolan samlar även in pengar till välgörenhet. Det handlar om småsummor från varje barn förstås, men de får nog i hop en del pengar eftersom det är många barn. Jag tycker att det är ganska sympatiskt. I Sverige tar vi för givet att myndigheterna ser till att hjälpa de som har det dåligt ställt. Vi skänker visserligen mycket pengar till välgörenhet, men för det mesta går pengarna till forskning om olika sjukdomar eller till nödhjälp utomlands. Det är som att vi inte vill kännas vid att det faktiskt finns många behövande på hemmaplan. Här på Malta finns inte samma sociala skyddsnät, men å andra sidan verkar det vara naturligt för folk att skänka pengar och saker som går till behövande. Kyrkan är förstås inblandad i den här typen av verksamhet och de katolska malteserna är ofta väldigt religiösa. Religionen påbjuder naturligtvis att man ska hjälpa sin nästa, speciellt så här i juletider.

I morgon är det julafton! Vi har egentligen inga planer för dagen. Malteserna och de flesta andra som bor här firar ju dessutom jul på juldagen så vi kommer att vara lite osynkade med vår omgivning. Men så får det bli. Mat, godis och julklappar blir det absolut. Kalle Anka också, om barnen vill. Annars kommer vi nog att ta det rätt lugnt.

GOD JUL!

21 december 2016

Fullspäckat schema i söndags

I söndags var det två stora begivenheter på schemat, dels mitt och den andra mammans välförtjänta Spabesök, och dels barnshowen Masha and the Bear. Det senare bokade jag in så fort jag fick reda på det, med VIP-biljetter för att få bra platser. Spabesöket kom däremot in senare i planeringen. Att det hamnade på samma dag som showen föreföll vid bokningstillfället inte som det minsta problematiskt. Vår massage var ju klockan tre och showen började inte förrän klockan sex. Båda skulle dessutom äga rum på samma hotell, Hilton Hotel, som dessutom ligger på gångavstånd från både vårt och den andra familjens bostad. Mer perfekt kunde det med andra ord inte bli, och för min del fanns det inte ens skuggan av ett tvivel om att den här dagen skulle bli alldeles, alldeles underbar…

Glömda saker

Som vi alla vet  ser verkligheten sällan ut som våra fantasier och att det aldrig riktigt blir som man tänkt sig. Lite så blev det med den här dagen. Både jag och min väninna var på Spaet tidigt för att hinna simma, basta och tillbringa tid i relaxavdelningen. Jag kom dit strax före ett och var nöjd med att ha kommit iväg i så god tid. Men i omklädningsrummet upptäckte jag att min påse med baddräkt och rena kläder låg kvar hemma! Jag var fullt inställd på att hyra an baddräkt eftersom jag sett så mycket fram emot att simma, men då erbjöd sig min väninna att låna ut sin baddräkt till mig. Hon hade ändå bara tänkt hänga i relaxavdelningen med en bok, så hon behövde den inte. Problemet löst!

Men sedan kom nästa påminnelse om att jag måste komma ihåg att ta min dagliga dos av linfröolja för hjärnans skull. Hon frågade nämligen om jag kommit ihåg att ta med min bok Trädgården (som jag själv skrivit) som jag lovat att ta med mig. Nix, det hade jag inte! Så medan jag på grund av mig egen glömskhet fick låna hennes baddräkt för att kunna simma, fick hon sitta ensam i relaxavdelningen utan bok att läsa eftersom jag glömt den också. Katastrof!

Jag simmade hur som helst några längder och tränade i vattnet. Speciellt välgörande för min skadade fot och knä, tror jag. En liten stund i ångbastun blev det också innan jag parkerade mig i en av massagestolarna i relaxrummet bredvid väninnan som redan varit där ett tag. Här kommer lite bilder från relaxavdelningen.

   

Underbar massage

Trots mina tabbar blev det ändå lyckat och snart var det dags för vår efterlängtade massage. Vi hade bokat varsin ayurvedisk massage som jag såg fram mycket emot. Den ena massören var lite sen så vi fick vänta i en kvart, vilket stressade min väninna en del. Vi visste ju att vi måste hinna möta upp våra män och barn och få i alla något att äta innan showen. Väntrummet var mysigt i alla fall.

Sedan kom våra massörer, en manlig och en kvinnlig, och hämtade oss. Vi blev ledda till The Royal Couples’ Suite (eller något sådant – fint värre), som var ett väldigt trevligt rum med mysbelysning. Vi fick varsin klädsam (ja, jag är ironisk) uppsättning av någon slags bröstbeklädnad som man knöt i ryggen och engångstrosa, båda i något slags plastigt pappersmaterial. Nej, jag tog inga bilder på det! 

 

Jag fick den manliga massören. Han var jätteduktig och tycktes hitta varenda muskelspänning i kroppen. Jag kände verkligen att hela kroppen blivit mjuk och avslappnad när de 55 minuterna var slut. Min väninna var dock lite fundersam över varför hennes – tack och lov kvinnliga – massör hade ägnat så mycket tid åt att massera insidan av låren, upp mot ljumskarna. Jag väljer att tro att massören kände av spänningar där som behövde lösas upp…

Abrupt slut på avslappningen

När massagen var slut var klockan strax efter fyra. Min väninna skyndade iväg till omklädningsrummet eftersom hennes man tydligen var något panikslagen på grund av vissa logistikproblem. Själv hade jag råkat lägga ifrån mig skåpnycklarna till omklädningsrummet på massagebädden. En tjej som jobbade där erbjöd sig att hämta dem, men de var inte där. Efter en stund hittade hon dem dock i receptionen där min massör lagt dem.

Sedan var det bara att byta om snabbt som attan. Våra män som passat barnen medan vi var på Spa, hade inte följt planen. Tanken var att de skulle gå till ett lekland med barnen, men det hade inte gått att genomföra för att barnen varit för busiga. Istället hade de varit hemma hos den andra familjen hela tiden och var nu på väg till fots för att möta upp oss vid hotellet. Problemet var bara att den andra familjens 1,5-åring inte skulle vara med på showen utan skulle passas av grannen, så min väninnas man var tvungen att vända hem igen för att lämna honom hos grannen. Under tiden letade vi andra upp någonstans i närheten att äta. Mina barn rörde dock knappt sina smörgåsar, i vanlig ordning…

Det blev ganska snabba ryck innan det var dags att gå tillbaka till hotellet eftersom showen skulle vara i en av deras lokaler. Hotellet var vackert julpyntat. Här kunde man nog ha fått en trevlig jullunch om man bokat långt i förväg.

 

Efterlängtad Masha and the Bear

Barnen såg väldigt mycket fram emot föreställningen och var både spända och förväntansfulla när vi letade upp våra platser i salen. Personligen blev jag lite förvånad över hur liten lokalen var, och att det inte var någon riktig teater sal, utan snarare en stor sal med scen och uppradade stolar. De VIP-biljetter vi köpt kändes plötsligt lite överflödiga. Barnen verkade i alla fall nöjda och jublade när Masja och Björnen kom in.

 

 

Det var både musik och sång och stora bollar som kastades ut i publiken, till barnens förtjusning. Ännu gladare blev de när de uppmuntrades att springa fram till området nedanför scenen och dansa. Båda mina barn stannade kvar där under större delen av föreställningen, så jag fick göra detsamma för att hålla ställningarna (och hindra min son från att ta sig upp på scenen).

 

Stämningen var minst sagt uppsluppen och det var kul att se alla glada barn som dansade och skuttade. Mina barn var helt fnattiga och studsade som två studsbollar till musiken. Vi vuxna hade väl inte så stor behållning av det hela, men det var ju inte därför vi var där heller.

Efter showen delades glass ut till alla barnen. Socker var väl inte vad jag ville att mina barn skulle stoppa i sig klockan sju på söndagskvällen när de redan var helt uppspelta, men man får göra undantag ibland. Vår son somnade hur som helst i vagnen när vi traskade hemåt genom krogkvarteren i Paceville. Jag kan lova att vi var helt utmattade när vi kom hem. Dagen kanske inte riktigt blev som jag tänkt mig, men den blev ganska bra ändå.