Jag förstår att en del är nyfikna varför bebisen inte ammas trots att det egentligen inte angår någon annan än mig. Men eftersom jag gärna delar med mig av mina tankar så ska jag berätta!

Alla mina fyra barn har i princip enbart fått ersättning från start.

Barn nr 1 – Mirabelle, mitt första barn och jag visste INGENTING om varken förlossning, amning eller något över huvudtaget. Jag visste såklart att ”man ammar” sitt barn, men trots att jag inte ens hade fått min bebis kände jag obehag av tanken och jag vet inte varför. 

Det är världens naturligaste grej och ”alla” gör ju det, men JAG kunde inte få den där känslan alla andra hade! 

Jag kände avsky innan bebisen ens var född. FÖR MIG kändes det så fel. 

Men eftersom jag inte visste något annat än det och jag var ”tvungen” att amma för bebisen skulle ha mat och jag visste inget om ersättning osv så började jag att amma på BB för att snabbt ett dygn senare få sååååå ont! 

Så ont att det rann blod, det rann blod i plastnappen,bebisens mun var fylld med blod varje gång. Ja, jag gjorde allt man skulle med att lufta blablablabla allt jag blev tillsagd!! 

Fick extra hjälp osv , men det fortsatte göra så ont att det blev ett stressmoment varje gång hon skulle matas!

 Jag tror att hade jag fortsatt hade jag nog skapat någon sorts ångest kring detta.

Såren blev till var, gult var rann,såren gick upp, jag såg inget fantastiskt med detta tills personalen bad mig ge ersättning till slut. 

Vilken lättnad för kropp och psyke! I 12 dagar ammades hon innan jag gav upp och fortsatte med ersättning .

Barn nr 2- Angelina , jag visste redan hur hemskt det var sist och förväntade mig samma helvete vilket skedde.

 Nu visste jag dock mina alternativ men jag valde att ge amningen ännu en chans . 

Denna gången pumpade jag med en elpump varje gång jag fick sår och i 3 veckor höll jag på att pumpa och halvt amma tills det sa stopp!

 Mina bröstvårtor skulle kunnat trilla av,det var köttslamsor. 

Jag gillade aldrig att amma men jag valde trots det att göra det för ”samhället” ville det. Det ”är” ju det bebisen bör äta säger dom. 

Barn nr 3 – Chloe , efter två barn och dåliga erfarenheter så var jag verkligen sjukt trött och skeptiskt emot allt vad amning hette. 

Denna gången kände jag rent av panik och ångest att återigen kämpa kämpa kämpa med personal runt mig som trycker in bebisens mun och jag biter mig hårt i läppen för att ej gråta av smärta. 

Jag sa inget och forsatte plåga mig i tysthet, min bebis skulle få vad samhället anser den ”bästa” maten.

 Denna gången var det värst. Det gjorde så ont ,det blev sår ,det blödde massor, kändes som man hällde salt på öppna sår. 

Jag bad om ersättning men personalen kämpade och övertalade  mig att amma vidare,jag bad om Amningshjälp osv allt för att lyckas för ”samhället”,för att man ”måste” amma sitt barn.

 Denna gången skulle barnet inte få ersättning jag skulle klara det trots att jag inte ens kände mig bekväm med detta! 

En natt var mina bröst så trasiga att jag valde att ta fram flaskan för natten och vila dom,dagen därpå skulle jag amma och bebisen totalvägrade!!! 

Jag kämpade och kämpade men hon skrek och skrek och skrek….. Efter flaskan! Där tog den historian slut. Tre dagar lång .

Barn nr 4 – Ellion 3 veckor gammal har fått ersättning sedan dag 1. Jag har ammat vissa kvällar när barnen lagt sig och tid finns(typ 2 gånger), jag testade amma en gång på sjukhuset men han totalvägrade trots att jag kämpade.

När han föddes togs han ifrån mig direkt och in på neonatal, när vi sågs igen var han 6 timmar gammal och han hade fått ersättning av personalen. Denna gången hade jag velat i 9 månader om jag skulle direkt från starten tacka nej till amningen eller försöka tvinga mig själv att vilja amma som alla andra ”normala” människor , för i andras ammandes ögon ,Bvc och BB är man onormal som väljer bort amning. Eller det är 2016,så en del har börjat acceptera läget men fortfarande är det en stor hets kring amning.

 Jag blir stressad och illa till mods att behöva göra något som gör mig riktigt osäker och obekväm (jag vet inte varför), men jag kom fram till timmarna innan snittet att amma! Denna gången ska jag vara som ”alla andra”. 

När han sedan vägrade och vägrade jag gjorde allt för att han skulle. 

Det gick inte ,han ville verkligen inte,han hade vant sig vid ersättningen personalen gett han. Trots det kände jag någon sorts lättnad att det inte var JAG som valde bort amningen ,det var HAN. DOM. Stressen och pressen slapp jag känna nu,trodde jag! 

Innerst inne kunde inte mitt samvete sluta äta upp mig med tankar som snurrade att jag ”måste” amma och det kändes så dåligt och fel att jag inte ens hade gjort det denna gången . 

Personalen tjatade och tjatade och jag hade nu vid detta laget försökt intala mig själv att ersättning är minst lika bra som amning ,mat som mat,bara bebisen blir mätt. Jag kunde inte släppa skuldkänslorna att jag gav upp så lätt denna gången fast jag avskyr att amma själv, jag försökte  vid några tillfällen hemma men det gick ej så bra det heller, jag kände att barnet vid detta laget var så van vid mycket mat och ersättning att amningen ratades såklart av han. 

Jag släppte skuldkänslorna på något vis trots att de ibland dyker upp. 

Att jag valt att inte amma denna gången har många fördelar också,dessutom vet jag inte hur amning med fyra barn skulle se ut om jag ska vara ärlig, hur skulle jag hinna sitta i timmar medans de andra röjer bråkar eller behöver mig samtidigt ??? Det gåååår inte,hur jag vridit och vänt på tanken. På morgonen hinner jag knappt med att kissa, bebisen matas i vagnen på väg till skolan.

Så, där har ni svaret varför jag ej ammar denna gången. Tyvärr är amning en ångestfylld sak för mig som får mig att hata allt och mig själv ,det skapar en inre kaos och stress för mig och jag skapar något sorts hat. Det funkar inte för mig oavsett hur mycket jag många gånger försökt rannsaka mig själv kring detta. Jag har önskat att jag skulle känna som ”alla andra” men något tar emot , men sålänge mitt barn växer och mår bra är alla sätt bra,dessutom kan syskon hjälpa till.