Livet bland bajsblöjor, spyor, trotsiga barn och glamorösa mingel. Välkommen till min kaosfyllda vardag där jag är ärlig, rak och utan skyddslappar. En luttrad bloggare med många år på bloggnacken – som äntligen hittat hem i Allt för föräldrars värld. Jag säger vad jag tänker, och gör vad jag känner. Kontakt :atousak@live.se

Annons

Svalkningdeluxe dag.

Aldrig har en svensk sommar varit såhär grym

Jag och Chloe har varit hemma hos oss medans de andra hos min mamma, så idag ringde vi min mamma för att bli upphämtade igen för lite bad innan vi ruttnade inomhus. Någon har ju lyckats ta både mina nycklar och bankomatkort så helt låsta annars.
Btw har ni sett mina videos jag lägger upp? Ska bli mer aktiv med videos igen.

Annons
Annons

Ångrar alla graviditeterna!

Det är dagar som dessa när man är tung som bly och orörlig man filosoferar.

Många dagar säger jag till mig själv ”aldrig mer”!.
Men så är det varje gång jag är gravid, oavsett första gången  eller fjärde så säger jag samma repliker! För man glömmer blixtsnabbt (vi som haft det jobbigt) hur jobbigt och förjävligt det faktist kan vara att vara gravid. Avundas de som mår super hela graviditeterna .

När man tagit testet är det något magiskt, oavsett om det var planerat eller chockerande så är det samma känsla. Du är lika chockad varje gång (trots att du misstänkt det redan) men samtidigt så kryper en hyperventilerande känsla i hela kroppen. Jag blir typ adhd-aktig , sprattlar och är typ i en egen värld, hör inget ser inget. Pratar nonstop och skickar sms till hela världen! Kan inte vänta en sekund med att avslöja hemligheten på sociala medier.

Det är en ball känsla, jag är gravid!!! Jag är faktist gravid, vad konstigt men jag är. Man kan inte få in det i sitt huvud de första veckorna riktigt.

Sedan kommer illamåendet och halsbrännan, för mig iallafall. Då pratar vi om kraftiga sådana. Kräkas floder och ha halsbränna så man kräks. Må illa oavsett alla tips man testar och alla piller man får, absolut ingenting fungerar! Man kan bara gnälla , klaga och gråta sig igenom dagarna.

” Det går över ” säger dom.

När man väl mår som man gör och på köpet blivit extremt trött och kan jämföras med en heroinist så tror man att detta aldrig har ett slut. Man kommer för evigt må såhär. Finns inget ljus i tunneln.

De flesta mår bra runt vecka 12-13, lyckos dom då! Men inte jag. För jag är så unik i allt att till och med mitt illamående  ska vara ”unikt” och hålla på till ca vecka 20-22 och därefter en liten paus för att återigen nu i vecka 30-31 ha smått illamående  på en annan nivå igen. Fast denna är skaplig.

Det känns som man är döende de första veckorna. En dödlig sjukdom. Den där lyckan och glädjen man hade när man kissade på Stickan försvann pga illamåendet ,”vad har jag gjort mot mig själv” tänker man.

”Jag klarar inte av detta” tänker man, ”jag orkar ingen mer” tänker man. Men så kommer det lite energi tillbaka och vips ser man ljuset i tunneln.

- Snart över,bara några veckor kvar(typ 16).

Och så när man väl börjat må bra så väger man 259 kg bly, känns det som.

Andningen låter som en flodhäst andning,och att sätta på sig ett par skor gör så hela ansiktet svettas och det kändes som du nyss medverkade i OS löpning.

Efter jag sminkat mig varje gång är hela mitt ansikte svettigt , hela näsan är svettig. Så jobbigt känns det att använda sin kropp

Man gungar fram 5/km h som en pingvin numera och du har säkert fått foglossning nu?

Jag har mellan benen så jag knappt kan ta stora kliv eller ens vilja använda mina ben. Minsta lilla benrörelse känns som döden. Hur många ”fuuuuck” ,” helvetes jävla skiiiiiiiit” har jag inte skrikit ut varje gång jag ska resa mig upp.

Att ta ett varmt bad i badkar är ett minne blott, testa resa dig upp du! Eller sov kvar i badkaret.

- ”Jag vill ingen mer!!!” ” jag ångrar mig”, ”jag vill vara normal igen” är mina vanligaste repliker. För i dessa stunder tror jag att jag för evigt är fast i min kropp, det känns så iallfall, det finns inget slut känns det som. Medans alla andra glassar runt i solen fantiserar jag om hur det brukade kännas att kunna sätta sig ned på en gräsplätt och ha picknick, för att sitta ned är ett stort i-landsproblem för mig idag, hellre ligger jag på sidan.

Jag ha glömt bort känslan av att INTE vara gravid, finns det ens en värld utanför graviditeten ?

Att desperat googla efter städhjälp för kroppen inte orkar mer, att ha ångest över att behöva faktist göra hushållssysslor. Gud vad jag kan önska att jag hade betjänter just nu!

En resa i 9 månader är fylld av olika tankar och känslor som bara den gravida kan förklara, att höra ”vad lat du är”, ”hon är också gravid men….”, vet du? Låt henne vara hurtig i vecka 36 medans jag ligger i soffan halva dagen. För alla  graviditeter är olika och jag lyckas alltid (allaaaaaa 4 gånger) få den värsta sortens. Inte konstigt att jag känner mig låst och handikappad.

För varje gång har man dessutom fler barn att ta hand om samtidigt också , det utmattar en också såklart.

Men vet du vad, jag har valt detta själv. Frivilligt. Men jag är bara en människa med mänskliga känslor jag med.

45 dagar kvar….. Minns hur jag tyckte 16 veckor var hur kort tid som helst kvar haha , trots de ynka 6 veckorna till snittet så känns det smått som en evighet dit.

Annons

En svacka ?

Under mina 10 år som blogglurk så brukar jag knappast ta pauser. Det här var väl något dygns paus. Är i vecka 33 och kroppen är helt slutkörd. Jag har väl inte annat än aktiverat barnen och sedan lagt mig.

Vecka 33 nu och jag har packat väskorna redan. Tänkte försöka boka om min snittid idag, annars får jag nöja mig med det jag har. Men jag ber till de högre makterna att de kan hjälpa mig

Typiskt att det ska vara varmt och soligt dessa handikappade dagar, jag gör så gott jag kan för att kunna sitta på arslet ute i parkerna , haha. Igår var det rena döden! Jag fick ställa mig upp och gå runt hela tiden, kunde inte sitta ner länge. Magen är för stor så att sitta ner är jobbigt hahaha .

Om jag lägger mig ner vid stranden kommer jag nog med all säkerhet inte upp heller hm. Ska se hur man kan aktivera barnen idag. Har jag en kompis med är det inga problem.

Men kag ser ljuset i tunneln , snart är denna foglossning ett minne blogg och jag kan leva normalt igen !
Bara 46 dagar kvar ……

Annons

Vissa säger ja vissa säger nej! Ska jag göra det?

Idag har jag mitt näst sista besök hos mvc. 

Först ska jag på min vanliga koll och tre timmar senare ska jag träffa läkaren. Först och främst ska jag träffa han för han tror jag ska ha remiss till snitt, haha.

 Jag har redan fått en tid! Så jag passar på att  se om vi kan byta datum. Men tror inte det kommer gå.

Sedan ska vi skriva remiss till en sterilisering. Fast i dagarna har jag börjat bli osäker. Ena dagen vill jag nästa vill jag inte. Eller vill och vill, jag vet inte om jag bör.

 När man pratar med mina  vänner har de delade åsikter kring det. Vissa påstår att jag kommer ångra mig om 10 år(vem fan vill ha barn då?) och vissa säger att jag ska. Just nu vet jag inte förutom att jag varit stensäker.

Hur resonerar man? 

Alltså någonstans känner jag att jag inte ska eller bör ha fler barn, man får inte ens snittas efter tre snitt så det är ju också ett argument. Medicinska farliga skäl. Men någonstans känns det läskigt att veta att jag vet vad jag gjort. Alltså jag vet inte. Och jag vill helst göra detta när jag ändå har massor av bedövning och ligger på ett operationsbord än att boka tid och göra titthål i efterhand. För dom gör titthål. Orka genomgå fler nålar och ingrepp efteråt .

Jag har samlat på mig information,pratat med vänner som gjort och läkare . Jag har också frågat hur man går tillväga om jag gör detta i efterhand. 

Men vad får mig att tveka lite ? Jag vet ju att jag vill. Men något stoppar mig. Vi får se hur jag gör, oavsett vad får jag ångra mig har dom sagt. 

Någon här  som gjort och vill berätta lite ?