Välkommen in i våran värld. Här beskrivs våran vardag med en gnutta humor, lite ironi och en stor portion kärlek. Min förkärlek till barnkläder och barnprylar får såklart också hänga med. Så välkommen in till en oputsad skildring av småbarnslivet! Instagram: @annas_varld Kontakt: [email protected]

När livet stannar upp

Har nyss varit med om något så fruktansvärt. Jag hoppas verkligen att ingen annan förälder behöver vara med om det. Något jag fruktat. Något jag knappt kunnat tänka. Det hände oss. Mitt barn satte i halsen. 

Jag väntade på kycklingen i ugnen. Hungriga barn som skrek efter mat. Gav varsin portion couscous i väntan på kycklingen. Vänder mig om och fixar med annat och hör Marius gråta till. 

Jag tänker att han har bränt sig. Springer fram och tar ut couscousen ur munnen med mina fingrar. Ser då att läpparna är blåa och han är vit i ansiktet. 

Jag vet inte riktigt hur jag reagerar i detta läget. Får ut honom ur stolen och grips av panik när jag inser att han har satt i halsen. Ögonen rullar sig och jag tittar igen på de blåa läpparna och vita ansiktet. Troligtvis har han tryckt ihop couscousen till en boll. 

Jag hinner tänka att jag måste få hit en ambulans. Jag har gått första hjälpen för barn men vet inte vad jag gör faktisk. En sak att öva på en plastdocka och hålla sitt egna barn i händerna. Han börjar skrika. När jag pratar med 112 börjar färgen komma tillbaka och han kräks upp couscous. 

Hon frågar flera gånger vilken färg han har och vilken färg läpparna har. Jag är i total chock. Marius är i chock och Alvora är i chock. Vi sitter på golvet och Marius skriker. Jag gråter och Alvora är livrädd. Hon gråter hon också. Hon på 112 frågar om jag är ensam hemma. Om jag vill att en ambulans kommer även om han nu andas igen. Jag tackar nej till ambulans och blir sittande länge med båda barnen i knät. 

När vi ringer Henric så hör han på mig att det är allvarligt. Han åker hem från jobbet. Minuten innan jag ringde läste han en artikel om en tvååring som dött av att han satt en korvbit i halsen. 

Jag hann tänka att jag skulle förlora honom. Jag vet att det handlar om minuter vid kvävning. Det gick bra. 20 minuter senare åt han kyckling och lekte med bilar. 

Alvora frågar varför jag var så ledsen. Mamma, jag vill inte att du ska gråta så mycket. Du behöver inte vara ledsen. 

Själv är jag helt slut. Ligger bredvid en sovandes Marius. Insikten att livet är skört och allt kan ändras på en sekund är hemsk. Älskade barn. 

Marius har nog snart redan glömt detta. För Alvora tar det nog lite längre tid. För mig tar det nog längs tid. Känner fortfarande chocken. Han satt i sin matstol och åt couscous. Ena sekund pratade vi och skrattade. Nästa sekund var det en fråga om liv och död.  


Reflektioner en tid senare —- läs här!

15 reaktioner på ”När livet stannar upp

  1. Usch vad hemskt.
    Jag har hört att man alltid ska åka in om barnet satt i halsen på detta viset. Just för att det kan ha kommit ner mat, bitar, leksaker i lungorna.

  2. Vad skönt att det gick bra! Min son fick tag i ett ljus och satte en del i halsen, fick göra heimlichmetoden(?) och han fick upp biten. Det är hemskt vad fort det kan gå, man vänder sig om och olyckan är framme.

  3. Jag minns det som igår: jag steg nyss innanför dörren till kompisens hus där mina 4-åriga tvillingar lekte, pappan sa”de fick vars ett tuggummi ” jag han bara tänka ”varför det…” ‘När någon skriker ”M har satt i halsen”, jag rusade in & ser dottern sitta & ta sig åt halsen & plötsligt svimma! Jag gör allt man ska….. Inget hjälper, någon står & hoppar jämnfota & skriker hysteriskt i telefonen att ambulansen måste sky sa sig….. M är livlös blå om läpparna när jag hysteriskt trycker ner fingrarna i halsen på henne…….då kräks hon plötsligt & tar sitt första andetag när ambulans personalen störtar in. Vi åker in & på vägen in t sjukhuset får vi veta att det redan tidigare samma dag kommit in ett barn som satt en äppelbit i halsen…..det barnet gick inte att rädda! Trots att det är 6 år sedan känns det som igår, tuggummi är bannlysta i vår familj, äter man sitter man ner.

  4. De är så hemskt. Dagen innan jul somnade en liten flicka in på 1.6år för hon hade satt ett popcorn i halsen. Den lilla kärnan hade strypt luftvägar in till lungorna och hon kunde inte räddas. De går otroligt fort. Men tur att ni slapp den upplevelsen fast de är otroligt läskigt när de sätter i halsen och ändrar färg i ansiktet 🙁

  5. Åh, det är fruktansvärt när det händer! Så glad att det gick bra för Marius.
    Min son sätter väldigt lätt i halsen, fyra gånger har det gått så illa att han slutat andas och blivit blå. Första gången det hände var han 3 veckor och låg och ammade vid bröstet, det gick otroligt fort och bröstmjölken rann ut så fort jag vände honom uppochner. Han var helt blöt av svett på hela kroppen efteråt, det är nog det mest otäcka jag varit med om.

  6. Så skönt att det gick bra.
    Jag minns så gott som alla gånger som min dotter har satt i halsen, det händer inte ofta. Efter incidenten med barnet som satte en korvbit i halsen och inte klarade sig så har jag blivit en riktig hönsmamma. Min dotter är nyss fyllda 2 och så pyttesmå bitar som jag skär åt henne nu har jag nog aldrig skurit.. Minsta lilla host och jag är framme och försöker avgöra om hon kvävs eller bara satte lite saliv i halsen.
    Nu låter jag som en sjukt oaktsam mamma som låter min unge äta vad som helst, hursomhelst osv. men så är det inte, absolut inte!
    Jag menar bara att jag själv har börjat tänka mer på vad jag ger min dotter..

    Det är så bra att denna information sprids så att man blir mer medveten!

    Vet inte varför jag skriver egentligen, ville bara dela med mig =)
    Ha det gött

  7. Får en klump i bröstet av att läsa ditt inlägg. Var med om nåt liknande för ca 20 år sedan när min son satt å tuggade på en morotsstav å beslutade sig för att hoppa ner från stolen å då satte i halsen. Paniken som griper tag om en som förälder! Nu slutade det bra för oss oxå, men inte förrän efter ett besök på akuten, läkare som plockade upp tre morotsbitar ur hans lunga och en natt på intensiven och sedan ett par nätter på barnkliniken. Idag har jag en 2 månader gammal son å man glömmer ALDRIG den fruktansvärda känslan när nåt sånt där händer å jag har nu gått igenom HLR för spädbarn och kommer nog tyvärr vara hysteriskt överbeskyddande även för denna son.
    Vad skönt att det slutade så bra för er <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *