Alla inlägg av Angelica

Rainbow

Visst sägs det att vid regnbågens slut finns en kista med guld… tror ni på den skrönan?

Sanningen är den att allt vi ser och hör inte alltid är sant, det finns vita lögner och så finns det lögner.

Se men inte röra.. Gräset är alltid grönare på andra sidan .. äpplet faller inte långt från trädet …osv

Den sanning jag lever i och med är inte att leka med, den är hemsk och väldigt plågsam :'(

Jag har sedan länge levt med depression och ångest, än längre än jag faktiskt trott.. säkert väldigt länge.

Redan som barn, 8 års ålder började sanningen komma i fatt mig, jag visste då att jag inte var som andra barn och aldrig skulle få bli eller växa upp som andra barn.

Det var då som läkaren sa att jag har cystisk fibros och det innebar att min kropp inte skulle leva längre än till 13 års ålder, jag skulle hellre aldrig få egna barn, heller aldrig må bra eller slippa sjukhusbesök :(

Denna sanning slog mig hårt och i samma veva fick min syster också reda på att hon bar på samma sjukdom <3

Jag och Sofie var redan två helt olika individer redan då, hon var 3 år och jag var 8 år, men ingen av oss förstod då vad döden betydde och att få barn det hade vi inte en tanke på, men för mina föräldrar blev nog detta både skönt samt smärtsamt att få höra.

Lättade i hjärtat av att äntligen fått veta vad som gjort att jag varit sjuk under så lång tid, fått diagnos efter diagnos, in och ut från sjukhus, mediciner hit och mediciner dit men aldrig något som verkligen fungerade.

Frustrationen blev nog jobbig till slut, så att få svart på vitt att det var Cystisk fibros vi hade var nog som att en sten föll från deras bröst.

Själv minns jag inte mycket från denna tid, men jag kan som förälder nånstans känna och tänka i banorna kring tänk-om-det-var-mina-barn.

Vår uppväxt bestod ofta av sjukhusbesök, antibiotika både i tablett och intravenös form. Besöken kom att bli både i Västerås och Huddinge.

Vi flyttade varje år från det att jag var liten fram tills det att jag började 4:an, där bodde vi på samma ställe innan vi flyttade 3 år senare, sen flyttade vi igen efter det 3 år senare, jag hann aldrig känna mig trygg nånstans, aldrig skaffa vänner, för vi flyttade så fort skolan var klar för året.

Att ha vänner och sådana som stannade kvar hade och har jag inte, jag vill inte och vågar inte skaffa vänner, för jag vet inte hur man ska bete sig, hur på ska man vara, eller hur sällan ska man ses och prata?!

Jag vill inte vara den som ”tjatar” på att ses, jag vill klara mig själv, rå om mig själv och bara få vara själv.

Jag är nog innerst inne väldigt tom och ensam, vill inte komma folk för nära .. då backar jag.

Jag har en längtan efter att få lämna allt och bara slappna av, få komma bort från allt och få vara ensam, åka långt härifrån och aldrig mer komma tillbaka, vill lämna allt bakom mig och bara glömma.

Allt jag gjort kan och kommer aldrig att suddas ut, det kommer aldrig att glömmas och heller aldrig att lämna mig, jag kommer aldrig mer kunna få ett jobb, en vän eller en man som litar på mig, förstår mig och finns där för mig.

Jag lever med en ångest och en längtan där jag är för rädd att släppa taget, för rädd att ta mitt eget liv, för rädd att mina barn ska växa upp utan mig.

Jag är ful, otillräcklig, osmart och har verkligen förstört så mycket för mig själv.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp med mig, en mamma som gjort så mycket skit att folk kollar snett på en..

Jag vill inte och klarar inte av att leva med mig själv, vill inte ens se mitt ansikte i spegeln, för jag är så ful och svart inombords att jag inte förtjänar att vara en del av systemet.

Att vara sjukskriven är inte kul, inte heller när försäkringskassan anser att jag är frisk nog att ta hand om mina barn så jag måste vara föräldraledig.

Men vet ni vad!? Jag mår skit! Att ingen egentligen ser det är konstigt..

Kanske var rätt åt mig att jag förlorade min syster, jag är ju ändå det svarta fåret i familjen, inte konstigt att jag alltid fått stå på egna ben, fått sköta mig själv, aldrig haft mina föräldrars stöd.

När jag hade det som jobbigast i samband med min depression och viktnedgång så fanns dem där, min mamma stötte ifrån mig för hon ville inte se mig strunta i mig själv.

Som om det gjorde alt bättre?!

Jag har aldrig kunnat lita på någon, för på ett eller annat sätt blir jag alltid sårad..

Ärligt talat så vet jag inte ens varför jag får fortsätta stanna här, varför jag får fortsätta sätta mina spår på jorden!?

Jag borde ha fått lämnat världen långt före min syster, för hon hade i alla fall ett hjärta, även om hon ljög mycket så älskades hon av mina föräldrar, mina syskon och hade vänner som fanns där, bara att hon inte såg det.

Men jag är dömd att misslyckas.

Jag saknar dig Sofie och vill att du kommer och hämtar mig, vill leva mitt liv med dig och ingen annan, för bara du förstår mig, bara du vet hur det är att vakna upp och känna döden i ryggen, känna att varenda sjukhusbesök är ett steg närmare graven, att varje iv-kur bryter ner vår kropp, att varje infektion bryter ner lungorna bit för bit, bara du vet hur det känns att känna sig fri, smärtfri och slippa ha ont och lida <3

Jag lever kvar här i stor sorg efter dig, ett hål som ingen nånsin kan täppa igen, en saknad som jag inte kan förklara och en massa minnen och en dröm om fortsatt liv med dig.

Jag förtjänar inte att vara här.

Jag har satt tre underbara liv till världen?!

Var jag ego? Att låta dem se sin mamma gå bort flera år för tidigt, att se henne sakta tyna bort?

Den frustration jag känner om att aldrig mer få åka hem till dig och se dig dalta med Prada, aldrig mer få ett sms eller samtal från dig, aldrig mer åka och handla/shoppa ihop med dig, aldrig mer få åka på Äventyr, aldrig mer få höra din röst, aldrig mer följa med varandra till sjukhuset, aldrig mer stötta varandra i situationer gällande sjukhuset, medicinering, skvaller om ssk eller läkare, aldrig mer samåka till Uppsala, aldrig mer.. FATTAR DU??!! ALDRIG MER!!!

Önskar att det fanns ett sätt att få tag på dig, ett sätt att träffa dig, krama om dig och aldrig mer släppa taget..

 

Helgen gav oss..

Söndagen år om några timmar slut och i morgon är det åter till vardag igen.

I går gick Niklas och Casper på mya Lego Ninjago på sf, jag Moa-Li och Loke var hemma och mös innan vi tog bussen ner till stan för att köpa lördagsgodis på hemmakväll.

Så lördagenförsvann lika snabbt som den kom.

Nu är söndagen här och den sjukdom jag de senaste dagarna kännt av hoppas jag är putts väck i morgon, för jag vill verkligen inte vara sjuk.

Nä, nu ska jag öka hastigheten på löpbandet -Chiao!!

Loke

Det här mina vänner, det är Loke, min yngsta på 6 månader.

Oftast är han en väldigt glad och nöjd kille, men idag var han kaos.

Sedan kl 5.00 har han gråtit och skrikit om vartannat, jag har provat alla metoder och han har verkligen testat mitt tålamod.

Till slut valde jag att ge han havrevälling i flaskan och efter det är han sitt vanliga jag?!

Eh?! Vad hände lixom, men men, nu är han i sitt rätta element och det var inte en sekund för sent.

Chiao!!

Måndag!

Jaha, ny start på veckan och den flyter på i vanlig ordning.

Just nu inget speciellt inbokat för veckan men till helgen har Casper bestämt att vi på lördag ska till fritidsparken och Moa-Li vill till Leos lekland på söndag.

Vi ska även hinna med och gå på Lego Ninjago på lördag eller söndag :)

Hoppas att ni har en bra start på veckan <3

Muschroom

I går hittade världens vackraste tjej en hel hög med svampar som hon glatt hade sönder, stampade på och sa att dem såg ut som bajs <3

Hösten har alltid varit mysig med alla dess färger, solen som skiner och all svamp som karln kommer hem med.

Dessvärre är det ganska så fattigt med svamp i skogen, men kanske tar han sig ut inom kort och letar igen.

Själv står man på gymmet och försöker peppa sig till ett benpass för att sen fara ner med familjen på stan <3