Vissa dagar går allt så jävla bra, andra dagar bryter jag ihop och bara svär.
Jag hatar min syster, hatar henne så mycket för att hon lämnade mig ensam kvar, hatar henne för att hon inte lyssnade på oss när vi bad henne att ta hand om sig själv bättre, hatar henne för att hon inte längre finns hos mig, stöttar mig och kommer med så bra ord som får en att bli glad igen <3
Jag tror jag har kommit in i nån fas där jag inte längre bryr mig om min familj längre, att den aldrig någonsin kommer att bli så som Sofie ville och som hon kämpade för, hon kommer för evigt att vara besviken och likaså jag, för jag lovade henne att ta vid där hon avslutade, vilket innebar att ta hand om sjukdomen samt att föra familjen ihop igen, för nu om någonsin borde vi ta hand om varandra bättre och förstå att livet är kort och skört.
Min mamma pratar om att hon saknar att höra Sofie säga att hon älskar henne, det förstår jag, en förälder ska inte begrava sina barn, så är det bara.
Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar mina föräldrar, men det gör jag inte, för dem är inga föräldrar för mig.. i mina ögon ska föräldrar vara några man ser upp till och vara stolta över, några man vill ha som förebilder både för sig själv och sina barn, men jag har inga såna föräldrar -tyvärr.
För en kort stund var jag glad att ha dem tillbaka i mitt liv, för en kort stund kände jag att ÄNTLIGEN har Sofie fått det hon så länge kämpade för, men den lyckan var kort, för kort för att ens lägga energi på.
Sen en annan sak?!
Tror ni verkligen att tiden läker alla sår?
Jag vette tusan, Sofie var verkligen en kämpe, en tjej som aldrig gav upp och jag hatar mig själv och ångrar så sjukt jävla mycket som jag sagt och inte sagt till henne, ångrar att jag inte fanns där för henne så som hon fanns där för mig, ångrar alla bråk och onödiga tjaffs, för jag älskar ju henne och har alltid gjort -varför tog jag inte till vara på den korta tiden jag hade med henne?!
Jag lever med en ånger jag aldrig någonsin kan förklara för henne, en känsla hon aldrig kommer få ta del av, hur fasiken kan man då säga att tiden läker alla sår??
Den fina underbara, fantastiska och varmhjärtade tjej finns kvar, men tyvärr inte i denna värld.
Jag saknar henne hela tiden, det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
I början åkte jag ut flera gånger i veckan till henne, men sedan stenen kom så drar jag mig för att åka ut, för jag vill inte inse sanningen, att min syster ligger i en vit urna 1 meter ner under marken, jag vill inte att det ska vara så.
Vill ju ha henne här, hos mig och min familj.
Casper saknar henne och pratar ofta om hur mycket han saknar att sova över hos henne och berättar ofta att Sofie var väldigt barnslig och inte alls ville vara vuxen <3
Han har så fina minnen av henne som jag är glad att vi pratar om, för hon lämnade avtryck hos oss alla
R.I.P Sofie Pettersson 1989-2016 *Just Breathe*
KommenteraI dag har mitt gymkort satts igång igen efter 3 månaders uppehåll, tanke var att jag skulle ha tränat efter att jag lämnat barnen på skolan, men jag orkar inte.
Medicinen (antibiotikan) tar verkligen kål på min ork, jag orkar absolut ingenting i ansträngningsväg just nu.
Men kanske i morgon, då medicinen har fått gått lite i kroppen och jag blivit en bit friskare på vägen så vill jag ta promenadbandet och bara röra av mig lite energi för jag saknar gymmet.
Men idag får kroppen vila, kanske rent av sova en sväng innan jag ska hämta barnen igen.
Kanske far vi förbi Kappahl och köper nya strumpor och kalsipper till grabben 😀
Kommentera