VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Att vara sjuk

Jag har länge tänkt på hur jag ska formulera detta inlägg på bästa sätt, just för att det inte ska misstolkas, vilket det ändå alltid lyckas göra hur man än vrider och vänder på det, men jag ska försöka förklara för er hur det är att vara sjuk dagligen, dygnet runt.

Jag föddes med en sjukdom, en sjukdom som gör att bukspottkörteln inte alls fungerar som den ska, en sjukdom som tär mycket på lungor och mage. Mina föräldrar visste att något var galet men inte exakt vad, så jag bollades runt på alla möjliga olika sjukhus och avdelningar i 8 år innan en underbar läkare på Västmanlands sjukhus sa: Hon har Cystisk Fibros! Ni får en remiss om svettest i Huddinge sjukhus, så åk dit och få ett avslut på dessa funderingar.

Sagt och gjort, jag gjorde testet och det visade sig att jag hade CF. Så nu kunde jag äntligen få en dom, en medicinering och sjukvård som kunde hjälpa mig i det fortsatta livet.

Denna sjukdom tär på mig, både psykiskt och fysiskt, men aldrig någonsin ska jag låta den ta över min kropp och styra mitt liv. Det är min kropp så jag bestämmer över den.

Sen att jag vet att jag inte mår och lever som alla andra må så vara, men det ger mig en fördel. Jag vet att jag måste röra på mig och äta rätt, annars blir jag inlagd, jag måste ta mina mediciner och gå på regelbundna kontroller på lungmott, annars tar sjukdomen över.

Med detta så kan jag också lägga till depression, ångest och ätstörning och ingen av dessa tre är under några omständigheter bra kombination med min sjukdom.

För det blir som ett ekorrhjul…

Min depression leder till ångest och min ångest leder i sin tur till att ätstörningen blir påmind och då går det ut över maten, och att inte äta eller äta fel under ett par dagar är det sista min kropp behöver.

För med min grundsjukdom så behöver jag få i mig 50% mer fett än en frisk person, så ni kan ju tänka er hur ätstörningen och sjukdomen inte är bästa vänner :/

Men jag gör så gott jag kan samtidigt som jag ska vara en bra mamma och fru <3

Jag kämpar på, men ibland blir det för mycket och bägaren rinner över.. jag vill vara alla till lags, vill se till att alla har det bra innan jag gör det jag måste, men vet ni vad… jag fixar det, det gör jag verkligen!

Förr hade jag 1-2 intravenösa antibiotikabehandlingar i månaden, men nu har jag inte haft nån på snart 1 år och det är rekord, det har aldrig tidigare hänt.! Så något måste jag ju göra bra,  för min kropp arbetar nu med mig och inte emot mig.

Kanske har det även med att göra att jag kapat med dem som verkligen har sugit energi, åt dem som jag verkligen ville ha mer av men aldrig fick. Nu kan jag lägga dem i en låda med locket på och vara med dem som älskar mig och vill mig väl.

Aldrig ska jag be om ursäkt eller ta en tankeställare för något NI har gjort mot oss och framförallt mig, aldrig! Jag ska ha en rejäl ursäkt och klarar ni inte det så lyfter jag aldrig på locket igen!

Hoppas ni får en trevlig kväll, för nu ska jag runda av och mysa med karln min <3


Kommentarer


  1. Sandra 28 december, 2015 on 20:27 Svara

    <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna