Så nöjd med mina nya leggins och stövlar!
Hoppas bara att barret fixad inom kort 🙂
Att bli förälder det verkar alla kunna bli, oavsett bakgrund och läggning. Men inte alla borde bli det, det borde finnas tester man ska genomgå INNAN man ens väljer att stoppa snoppen i en annan, innan man väljer att bli förälder.
Så att bli pappa och mamma är något stort, det är lixom en del av dig själv som du kommer att uppfostra och växa upp tillsammans med, kan man få något finare?!
Men att bli pappa är tydligen mer avancerat än jag trodde, att en annan förälder skulle ta sitt ansvar över barnet dem själv gjort till…
När man blir förälder gör man vissa uppoffringar, man får antingen sluta eller skära ner på det man en gång kunde göra full ut tidigare, nu har man ansvar och familj som (i min värld) kommer allra först.
Men när kriser kommer och man får det lite hett om öronen, det börjar bli lite jobbigt så kapar man helt och lever det livet man aldrig kunnat motstå.
Men jag, jag älskar min son mer än något annat och skulle ta en kula för han, aldrig skulle jag välja nöjeslivet och jobbet FRAMFÖR min son! Att ens behöva ”välja” är inte ens en fråga för mig.
Självklart har jag dagar då jag mer än något skulle vilja ligga flera dagar i sängen och bara slappa, eller gå ut med vänner och ha kul, ta en resa, åka på en spontansemester osv. Men jag har valt familjelivet och det står jag för!
Jag är en stolt förälder som älskar mitt barn mer än något annat och INGET ANNAT är viktigare än han!
Kommentera
Just nu i skrivande stund så skulle jag ha varit gravid i vecka 13 och redan ha hunnit gått på ett RUL, kanske fått känna de första sparkarna, fått använda gravidbyxor.
Men istället får jag ha med dig i mina tankar och hoppas att det som skedde var för en positivt sak. Jag har svårt att ta in detta, men jag måste skriva ner det jag känner, för annars bryter jag ihop ännu fler gånger.
Vi hade försökt i 3,5 år med ett syskon åt Casper, det blev en massa utredningar, läkarbesök, tabletter osv, allt för att verkligen kunna få ett till barn. Vi fick veta att inget var fel på någon utav oss, det enda som jag saknade var en regelbunden ÄL som vi satte igång med hjälp utav tabletter. Efter ett års försök med hjälp från fertilitetsmott. och utan resultat så ville jag ge upp, bara sluta med tabletterna och all stress för att kunna acceptera att det var kanske menat att jag enbart skulle få ha ett barn, bara få vara gravid en gång.
Det hann gå 1,5 år utan tabletter och mensen kom varenda gång samma datum månad ut och månad in. Jag hade gett upp.
Men sen, en dag i december 2013 så kände jag på mig att jag var gravid, brösten värkte och jag kunde känna igen symptom från då jag väntade Casper. Men jag bestämde mig för att inte hoppas för mycket, så jag väntade på att min BIM skulle komma.
Dagarna gick, mensen kom aldrig, men jag vågade ändå inte ta ett grav.test eftersom dem varenda gång visat negativt då jag känt något. Men denna gång var annorlunda, jag kände det på mig.
Jag tog ett grav.test ett par dagar efter att mensen skulle ha kommit.
Den var positiv!!!! Jag var glad, men otroligt rädd. Ville inte hoppas för mycket, ville inte bli glad. För det var så overkligt.
Efter ett par dagar så började jag smälta detta och jag började bli glad, ringde BM, ringde lungmottagningen och berättade.
Hade inskrivningssamtal i vecka 9, var glad, men ändå orolig. Så jag fick en samtalstid till psykologen så jag kunde få prata ut om det jag kände, för jag hade en depression både under och 2 år efter att Casper föddes. Jag ville inte att det skulle hända igen.
Det hann gå ett par dagar, jag satt vid datorn och kollade in barnvagnar och olika tillbehör som vi behövde köpa hem.
Sen en dag började jag blöda. Den kvällen var jag uppgiven och rädd, ringde sjukvårdsupplysningen 2ggr den kvällen. Men dem sa att det är normalt att man kan blöda, många har mens, jag behövde inte oroa mig, jag hade ju inte ont, blödde lite grann.
Men jag kunde inte släppa det, i min värld är inte detta rätt, något var fel. Så jag ringde åter igen på tisdagsmorgonen till kvinnokliniken som sa samma sak, att det säkert bara är en normal blödning. Men jag fick en tid om sex dagar så vi kunde kolla upp varför jag blödde.
Men samma dag, på eftermiddagen ringde jag igen och bad om att få komma upp. Så jag fick en jourtid till läkaren.
Då kom jag samma dag som vi gick in i vecka 10.
Läkaren konstaterade att fostret antagligen har dött för ett par veckor sedan men att kroppen inte förstått att det varit dött :'(
Men hon ville inte vara hundra procent säker, så vi fick en ny tid om en vecka, då skulle vi kolla om fostret vuxit och hade den det så fanns det hopp <3
Onsdagen gick, torsdagen kom.
På kvällen fick jag en otrolig mensvärk, men tänkte inte mer på det, gick ut med Elin. Hann bara gå 50 meter innan jag var helt blodig, kände hur det rann.
Gick hem, och fick en extrem magsmärta, då förstod jag att något var galet, helt fel!
Satte mig på toaletten och ut kom en massa stora blodklumpar, jag kunde inte gråta nu, jag var ju redan inställd på att något var fel.
Så hela torsdagen och fredagen gick åt till att sitta på toaletten och få ut allt.
Fredagen grät jag hela kvällen, då insåg jag att barnet var borta, vi skulle inte ha BF i augusti 2014, Casper skulle inte få ett syskon :'(
På måndagen fick jag komma upp och läkaren fick hjälpa mig att ta ut blodklumpar (inte skrapning).
Nu två veckor senare gråter jag än, men inte lika mycket, men viss dagar är värre än andra.
Casper kommer aldrig att få träffa det syskon som var beräknat 26/8 2014.
Jag funderar hela tiden, skulle barnet ha varit lika lintott som Casper, skulle förlossningen gå lika snabbt?
Alla tankar snurrar, men nu ger jag inte upp, även om jag vill, men jag kämpar och hoppas att vi snart får ett syskon (kanske är jag gravid då detta kommer att vara ett tidsinställt inlägg)
-Jag hoppas-
Kommentera