Det har verkligen varit en underbar dag och imorgon blir den ännu bättre. Bästa helgen på länge. Tack alla underbara som ställer upp och bryr sig om både mig och Casper <3 Finns inga ord till hur underbara ni är.

Har nu förhoppningsvis fixat sittningar så jag kan göra mina två efterlängtade tatueringar. Den ena är Caspers förnamn och hans personnummer, den andra är en stjärna i konturer,som ska sitta på axeln (den på bild). Sen vill jag göra mer, men i börjar lite smått för att sen bygga på!

Har ni några taueringar?

Idag har vi frat äldsta lillebror som fyllt 25(!) år. Tänk vad tiden går fort. Då blir man ganska påmind om att man själv fyller år snart. Men det är lungt,änså länge. Jag har ett par år kvar tills jag är 30, så ett tag till kan jag andas ut.

Dagen har varit underbar och vi har haft superkul. Imorgon kommer dagen att bli ÄNNU bättre, det lovar jag! Den dagen kommer jag aldrig att glömma.

Caspersover sedan 30 min tillbaka, han var svårlagd idag och pekade på ytterdörren och ropade på pappa. Ganska jobbigt, men det valet har han själv valt. Tyvärr. Men så är det! Sen kramade han om mig och sa mamma. Strax efter det somnade han <3 Min älskade Casper.

Minns ni den där känslan då man var nykär och allt bara var tipp topp. Ååååh,den känslan är underbar <3

Tänker tillbaka då man blev pirrig då han rörde mig så där varsamt som bara han kan, hans händer. Ååååh,tänk om man kunde spola tillbaka tiden och radera både det ena och det andra. Vad underbart allt skulle vara!

Nu säger jag inget mer! hihi

Gratisbio.se

Jag fick upp en tanke igår om separation. Om vi nu skulle separera och jag skulle ha Casper på heltid eller varannan vecka så tänkte jag i denna bana:

1. Den nya man träffar och väljer att flytta ihop med och efter ett tag gifta sig med ska vara lika delaktiv i min sons liv son jag är, han ska alltså uppfostra, hämta och lämna på förskolan han ska även vara med vid föräldramöte på förskolan och vid lucia. Sonen/dottern ska alltså inte enbart vara min utan ska även bli en del av den andresliv.

Det possitiva utav det hela kan jag tänka mig blir att: Alla kommer överrens, den nya killen känner sig delaktig och jag utesluter inte han. Vi kan ha kul ihop utan att han ska känna att sonen/dottern är enbart min ägodel och att han absolut inte får spendera egentid med han.

Om det inte är på detta vis, alltså att den nya killen skulle bli utesluten, dvs att han absolut inte får hämta och lämna på förskolan inte heller får följa med på förlädramöte eller lucia känner sig väldigt bortglömd. Vilket jag då tror resulterar i att jag enbart skulle prioritera min son och skiter fullständigt i min nya killes behov, jag skulle se det som att jag inte vill att dem två ska ha kontakt, att jag är rädd för något om jag släpper iväg dem två på egen hand. Då tror jag att det skapar mycket problem.

Sen en annan tanke jag hade var att jag ALDRIG skulle bara dra ifrån min kille utan att säga något, bara lämna han med vår son och dra -ALDRIG! För om jag hade tex en son sedan innan och fick en son med min nya, så skulle jag aldrig i min värld tänka tanken att lämna den familj jag har idag för att spendera egentid med min son, det skulle verkligen visa för min familj och alla andra att sonen jag hade sedan innan betyder mer än sonen jag har idag. Ville jag att vi skulle fungera som en familj så skulle jag låta min nya få hämta o lämna, han skulle få vara själ med han och få följa med på viktiga möten och evenemang. Sen en annan sak, om man gifter sig med en som har barn sedan tidigare och får ett barn under deras tid, så ska man agera som en förälder även till den andres tidigare barn, då ingår även om man ser fel eller misstänker något som inte står rätt till, ex att en som blir fem år om två månader och har varit blöjfri i 2 år bajsar på sig kontinuerligt, att sonen har en specialpedagog på förskolan osv. Om jag då tycker att vi ska söka hjälp för att få stop på alla de sakerna för att kunna fungera som en familj, då tyker jag någonstans att man söker hjälp och kollar upp varför en femåring bajsar på sig, varför han inte har kompisar, varför han inte kan leka själv, varför han inte kan skriva sitt namn osv. men när den riktiga föräldrn bara slår ifrån och vägrar inse problemet så är man ganska maktlös. Man har lixom ingenting att säga till om. Men hade det där varit Casper så hade jag utan tvekan sökt hjälp, inte bara för att rädda förhållandet och familjen utan även för Cs skull, det är ju ett tecken på att han inte mår bra, allt står inte rätt till.

Så jag skulle aldrig lämna Casper hemma och bara dra med min son som jag har sedan tidigare och mitt ex skulle verkligen inte veta mer om mig än min nuvarandre. Skulle jag åka någonstans med min son så säger jag det, och säger isåfall hejdå till Casper, jag drar inte bara. Sen om jag hade semester i tre veckor så skulle jag aldrig bara dra iväg 2 veckor utan att säga något, eller höra av mig under dessa två veckor, jag skulle inte heller kunna åka till min hemstad för att hämta upp min son utan att åka hem och krama om Casper..Fy fan för sånt folk (ursäkta språket)

Rätta mig om jag har fel, eller kom med egna åsikter!