Bor med min underbara familj som består av min underbara stöttepelare N, vår son som är född i april 2010 och hans lillasyster som kom mars 2015 <3 Jag skriver om precis allt som faller mig på men har ett extra focus på träning och inredning. Ni kommer även att få följa med mig i bloggen där mycket skrivs utifrån hjärtat, både sorgliga, lite "arga" och skojiga inlägg som bryter av varandra. Tävlingar och roliga tips dyker självklart också upp! Välkomna in! P.s. -Vill du göra ett samarbete, sponsra en tävling eller komma i kontakt med mig? Maila mig: Angelixa_84@hotmail.com

Annons

Vet du vad?!

Detta är min blogg, mina tankar och jag skriver vad jag vill och delar den där jag känner att den platsar och hör hemma, sen är det upp till var och en att läsa den.. jag tvingar ingen!

Fick igår ett meddelande om att jag kanske inte skulle ta och dela mina inlägg om Sofie på en specifik sida för att det finns föräldrar som har barn och kanske inte vill läsa om att sjukdomen även tar liv…

Alltså hallå!!!

DU är den enda som ens yttrat sig på det sättet, INGEN ANNAN, inte ens dem som har små som vuxna barn i cystisk fibros har annat än beklagat sig.

Ingen är tvingad att läsa bloggen bara för att jag delat den.,..

Jag vill dela med mig av detta dels för att vi har haft en underbar tid ihop, visa hur mycket hon kämpade och hur mycket jag kämpar med exakt samma sjukdom och verkligen belysa hur olika dessa stadier med sjukdomen kan vara.

Jag vet att Sofie varken är den första eller sista som kommer att gå bort i sjukdomen..

Kanske är verkligheten hårdare att ta få vissa än andra, men jag vill absolut inget illa med mina inlägg, tvärtom!

Sofies bortgång ska inte få bli en i mängden, för hon kämpade! Kämpade in i det sista och det vill jag belysa, även familjens sorg måste nämnas.

Hoppas ingen tar illa upp, för det är inte min mening. <3

Annons

Sofie…

IMG_3483

Din bortgång är hemsk, saknaden är olidlig och du anar inte hur mycket jag skulle vilja träffa dig en allra sista gång utan syrgas, hostningar, tunga andningar och andfåddhet.

Jag vill krama om dig, pussa dig på pannan och verkligen förklara hur stolt jag är över att vara din storasyster <3

Du kommer alltid att vara min förebild.

Jag ska sluta se listan på AFF samt att de inte vill belysa mina inlägg som allt, jag klarar detta ändå, det vet jag, med din hjälp så fixar jag det, samt alla mina underbara läsare som verkligen gör att jag vill fortsätta skriva.

Anser AFF (allt för föräldrar) att mina inlägg inte är att belysa så är det deras förlust. Det räcker gott och väl att tidningen VLT har sett mig, sett mina inlägg till dig och vill belysa dem.

Jag är överlycklig att kalla dig min lillasyster, blir glad när jag pratar om dig.

Jag ska se till att få igång bilen så jag kan åka ut till dig varje dag och prata med dig, för du fattas mig <3

Här skiljs våra vägar i livet, den väg vi tillsammans fick gå
Vi tog aldrig nånting för givet, min saknad så smärtsam ändå

Du skänkte mig glädjen och skratten, i din värld fick jag komma in
Du var den lyssnande rösten i natten, du gav mig den tid som var din

Du är för alltid en del utav mig, som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus, som en hälsning till dig
Som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig, så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig, Du är alltid en del utav mig

Här skiljs våra vägar i livet, men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det ju skrivit, tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker, finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärnan som blänker, så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del utav mig, som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig, så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Annons

Älskade syster..

IMG_3771

Jag har så oerhört svårt att ta emot sanningen, den sanningen som jag absolut inte vill höra. För mig är du fortfarande livs levande, bara att vi inte ses och hörs längre..

Att släppa in sanningen kommer jag nog aldrig att göra, aldrig acceptera att du slets bort allt för tidigt, att den här jävla sjukdomen vi båda bär på fick bestämma ditt öde och den dag din kropp inte skulle orka mer -JAG HATAR DET!!!

Jag har inte gjort annat än gråtit de senaste dagarna, så fort en bild på dig dyker upp eller vi börjar tala om dig gör det ont i mig och jag gråter.. men varför?!

Du finns ju, inom mig kommer du alltid att vara livs levande.. har så svårt och förstå att vi aldrig mer kommer ses eller talas vid.

Har så svårt att ta in att du aldrig mer kommer ha Casper hos dig, eller myskvällar är pasè, jag kan inte fatta det.

Ni var ju på bio i våras, vi planerade en massa ihop… vad fan!!! Kom tillbaka!! Jag orkar inte må så här Sofie!!!

Jag drömmer om dig varje natt, hoppas hela tiden att du ska höra av dig ..

Det gör så jävla ont i mig.. Sofie..min ängel, kom tillbaka!! Snälla jag ber dig.

Om du inte kan komma tillbaka så ber jag dig -Kom och hämta mig!! Jag vill vara hos dig, ingen annanstans <3

Jag vet att du absolut inte ville lämna oss, du var inte alls beredd att dö, du ville så gärna kämpa vidare, men den här jävla äckliga och vidriga sjukdomen hade andra planer för dig!!!

Kunde den inte ha tagit mig istället och låtit dig stanna kvar?!

Nu sitter jag ensam kvar med en massa frågor som jag aldrig kommer få svar på, jag önskar bara att du var här, med mig, med oss..

Känns som om jag har tagit så jävla mycket stryk av din bortgång att jag inte själv orkar längre…

 

Annons

Shit!

Just ja!!! Nu kom jag på en dröm jag hade i natt, jag vaknade upp helt kallsvettig. Drömde att jag hade loggat in på instagram, och hon hade gillat mina bilder ❤ Då visste jag inte vad jag skulle tänka, om hon levde, eller om nån hade hackat sig in på hennes konto

-Detta kommer jag på mitt i ett samtal med kalle (mammas sambo)

Annons

Tystnaden

IMG_3836

Jag har märkt och kommit på mig själv väldigt ofta att när jag börjar prata om min syster, eller om jag hör någon låt som påminner om henne så får jag som en ond klump i halsen där jag bara vill gråta.

Men på något konstigt sätt stänger jag av det och börjar direkt prata om något annat.. varför?!

Jag vill ju kunna gråta ut ordentligt, slå på ett träd eller två, bara stå och fräsa och spotta ur mig vartenda fula ord jag känner.

Men det verkar inte som om jag tillåter mig själv att göra det, för jag stänger av allt när jag får de känslorna..

annons