Min depression

High on life

22:49 18 december, 2017Min depressionandredahlgren Lämna en kommentar

Det är väldigt konstigt hur mycket hjärnan styr ens mående. Till och med väldigt läskigt med tanke på hur den kan påverka en människa så mycket. Lördagen var verkligen en dag att inte lägga på minnet, då ångesten var otroligt stark eftersom jag inte kunde ha min dotter för att jag var alldeles för sjuk. Kände mig som världens sämsta pappa och kunde inte se nått positivt med livet. Ångesten kvävde mig verkligen den dagen, så pass att dödstankarna kom på besök under natten. Dom var starkare än under den där dagen i somras då saxen kom fram och sängen fylldes utav blod. Jag började helt plötsligt städa hela min lägenhet trots att jag hade feberfrossa och tanken med att städa lägenheten var skrämmande. Tankarna som spökade den natten var att jag inte kunde lämna min lägenhet ostädad så att mina släktingar fick städa upp all skit efter mig när jag väl hade lämnat denna värld. Men någonting hände i hjärnan när städningen var klar. Min blick mötte precis en bild i vardagsrummet på mig och Ella och gråten kom. Vet inte hur länge jag satt i ett hörn på golvet med bilden i min hand och kinderna blöta av alla tårar. Men där släppte det, för tanken att inte kunna se Ella växa upp till en stark vacker kvinna vann över dessa dödstankar.

Så från den upplevelsen till ikväll har det hänt en del. Träffade nämligen kyrkan idag för samtalsterapi och kunna lätta upp lite stenar från mitt bröst. Kändes riktigt bra trots att det ändå fanns lite ångest kvar inom kroppen. Fick även stöd från min underbara vän Micke som följde med och stöttade mig. Den killen är verkligen guld värd och en människa att hålla hårt kvar i sitt liv.

Poff! Sa det under kvällen och en känsla som jag inte har känt på år spred sig igenom kroppen. Men vad var det för känsla egentligen? Den var varm och skapade en energi i mig som inte går att förklara med ord. Jag blev verkligen high on life och började se saker mer positivt. Är det såhär det egentligen ska kännas? Får jag verkligen må såhär bra och hur kan jag göra det när jag i lördags hade tankar om att bara försvinna? Just nu känns det som att dom tankarna inte kommer ifrån mig utan en annan person. Jag har en ork i kroppen som skulle klara av det mesta och ser positivt på framtiden och livet. Så jag ska försöka hålla i den här känslan och inte släppa taget om den. För när jag nästan gång känner att livet är en pina så ska jag försöka tänka tillbaka på den här kvällen för att kunna motivera mitt inre att jag visst kan få må bra.

Tro, hopp och en gnutta självmordstankar

00:03 12 december, 2017Min depressionandredahlgren Lämna en kommentar

Det blir inte att jag orkar ta mig in här så ofta nu för tiden då hjärnan inte alls är återställd och jag har ramlat tillbaka på ruta ett igen. Allt började med att jag var på väg tillbaka, allt kändes så rätt. Men det fanns ett litet problem, ekonomin.. Försäkringskassan drog tillbaka all ersättning och jag fick leva på aktivitetsersättning som garanterade mig ca. 3000 kr i månaden. Så paniken för att kunna få mat på bordet och hyran betald grodde som bara den inom mig. Daglig ångest och starka självmordstankar var återigen en daglig pina som vägrade att försvinna.

Så nu är jag återigen sjukskriven och måste börja bearbeta mitt mående igen, det går liksom inte bara över en natt trots att ekonomin är något bättre i dagsläget. Men vetskapen att inte veta hur nästa månad ser ut tär inom mig. Så en remiss till psykiatrin är nu inskickad igen och jag väntar på att få en utredning samt samtalsterapi. Men då väntekön är lång så har jag fått börja tänka på hur jag kan gå tillväga med mina bekymmer så länge. Så tro det eller ej men jag vände mig till kyrkan och ska under morgondagen få prata med en diakon i Sandvikens pastorat för att kunna lätta mitt hjärta och mina tankar till någon.

Man kan inget annat än att hoppas på det bästa och testa sig fram för att till slut kunna kravla sig upp från botten igen. Jag såg ju ljuset framför mig innan försäkringskassan släckte det, så med lite hopp och tro på mig själv ska jag nog kunna få det liv jag vill ha. Kunna förverkliga mina drömmar om ett jobb, resor, kärlek och en plats att trivas på. Jag må verka glad och sprallig utåt, men inom mig är det kaos just nu..

Att intala sig själv till att klara saker

20:13 17 oktober, 2017Min depression, Min vardagandredahlgren Visa alla 2 kommentarer

Efter någon vecka av nästan allt för mycket att göra så kan jag äntligen slappna av i soffan och skriva av mig lite grann igen.

Just nu har jag hamnat mitt emellan jobb och arbetssökande samtidigt som min hjärna går på högvarv med frågor. Hur ser nästa månad ut? Har jag jobb? När ska jag få ordning på min kost? Hur ska jag få tid med träningen? Hur ska jag få ork till att börja träna? Vill jag bo kvar här? Kanske ska man börja om från ruta ett i en ny stad? osv.. Men nu väntar jag i alla fall med spänning på nästa vecka som kommer att bestå utav minst två jobbintervjuer som förhoppningsvis resulterar till ett jobb som kan få mig att sluta tänka på en del saker som irriterar min hjärna.

Så vad vill jag egentligen? Jag vill ha ett jobb, börja träna och få ordning på kosten som jag knappt vet vad det är längre. Så hur ska jag ta mig dit, hur ska jag börja? Det är lite här som det sätter käppar i hjulen för mig, då jag vill lite för mycket och istället för att sätta igång med en sak så slutar allt med att jag städar lägenheten för tionde gången samma dag. Men om jag tänker på saker som jag har klarat av under det gångna året så har jag under dessa gånger bara bestämt mig och sen är det så, oavsett vad. Men varför kan vissa saker vara lättare än andra? Man kanske ska börja med ett belöningssystem till sig själv som man hade när man var liten. Kommer ihåg att jag tjänade pengar hemma på att göra hushållstjänster och skrev sedan upp det på en tavla. Så jag kanske bara ska bestämma mig här och nu att om jag äter frukost, lunch och middag varje dag i en månad så åker jag på spa den 18.e November. It´s a deal!

Så nu har jag bestämt det och ska klara det. För jag tror verkligen att man måste intala sig själv till att klara saker och i vissa fall ha ett litet belöningssystem för att göra det roligare och mer motiverande. Så nu ska jag ordna ett schema att sätta upp på kylskåpet där jag kryssar av varje måltid för varje dag i en månads tid. wish me luck!

Om allt bara kunde vara lätt

17:22 22 september, 2017Min depression, Min vardagandredahlgren Visa alla 4 kommentarer

Efter flera nätter av fruktansvärt dålig sömn, vi pratar om max två till tre timmar sömn per natt så är man nu helt slut i huvudet. Men inte nog med dålig sömn så är det barnvecka och när barnveckan är igång så måste man aktivera sitt barn så mycket som det bara går. Men det är inte alltid så lätt när man har en sprallig femåring som nästintill aldrig blir trött av aktiviteter som vi gör. Så när jag vandrar runt som en zombie med kaffekannan i högsta hugget så springer hon runt bakom mig med en energi som jag skulle ge guld för att få. Men en stor anledning till att jag är så pass trött och sover så pass dåligt som jag gör är att jag inte gör ett skvatt om dagarna. Jag har möjlighet att börja träna lite lätt men för att jag ska kunna göra det så behöver jag sällskap i träningen vilket inte är det lättaste att hitta. Den andra stora anledning till min trötthet är att jag inte äter ordentligt, jag måste verkligen få till den där rutinen att minst äta frukost, lunch och middag för att orka i längden. Jag vet att om ger jag mig f*n på en sak så klarar jag det, det gäller bara att hitta viljan som för mig helt plötsligt kan dyka upp när man minst anar det. Men just nu är det för oregelbundet för att hitta tillbaka orken.

Veckan som varit har innehållit en hel del samtal mellan myndigheter och arbetsgivare. Blir helt yr i huvudet av allt krångel som ska till innan man kan börja den aktiviteten som jag vill börja med, alltså att praktisera eller jobba.. Istället ska jag gå på NPF som innebär att jag 7 timmar i veckan ska söka jobb och lära mig intervjutekniker och liknande. Superbra att det finns och jag kommer självklart medverka, men det känns som att jag slösar dyrbar tid på det just nu. Har nämligen fått två olika jobberbjudanden som jag står och väljer lite emellan. Alla bitar måste nämligen falla på plats och jag måste få svar på de viktiga frågorna som gäller angående mina förutsättningar till att få en så bra miljö som möjligt att jobba på. Så det är bara att vänta.. För när jag väl fått svaren och bestämt mig för att det är just det här jag vill testa på så måste arbetsförmedlingen godkänna allt, vilket kan ta tid..

Men nu är det äntligen helg och jag ska försöka koppla bort allt som har med ekonomin, jobb och krångligheter att göra. Helgen kommer spenderas här hemma i Sandviken och under morgondagen så får Ella besök av sin bästa vän för massa lek. Tjejerna har tjatat hela veckan på att få leka, så imorgon ska de äntligen få leka av sig med varandra, haha. Själv ska jag bara ta det lugnt och njuta av helgen på bästa möjliga sätt. Med en kopp kaffe, Ella vid min sida och en lång promenad i skogen tillsammans.

Njut av helgen nu och ta vara på ledigheten <3

Att bryta en fasad

17:56 16 september, 2017Min depressionandredahlgren Visa alla 2 kommentarer

Det går verkligen inte med ord att beskriva den fantastiska respons som jag har fått under gårdagen i och med reportaget i Gefle Dagblad. Jag är evigt tacksam till er som kommit med tips och idéer kring allt från nackskadan till depressionen.

Känner att det är så viktigt att vi pratar om våra problem istället för att hålla allt inom oss. För samhället har verkligen blivit allt för ”perfekt”. Alla ska bygga upp en karriär och visa utåt att man är ostoppbar. Men i själva verket håller vi så mycket inom oss som knappt ens närmaste vet ett dugg om. Jag tror att vi bygger upp denna fasad för att vi vill verka så framgångsrika och genom det få status. Men till vilken nytta? Varför ska man vara framgångsrik och ha en gör status? Vad får man ut av det förutom en bra lön? Jag mår hellre bra inom mig än att ha ett högt betalt arbete som jag inte känner glädje till och får mig att må dåligt. Självklart måste pengarna komma in varje månad för att vi ska överleva, men till vilket pris? Ibland måste vi stanna upp i vardagen och engagera oss i oss själva, speciellt om vi mår dåligt inom oss. Pressen i detta samhälle är på tok för hög och mycket tack vara sociala medier skulle jag påstå. Allt som är en framgång visas och hyllas men för att nå ut till den stora mängd människor som mår dåligt finns inte mycket.

Ryck upp dig har man fått höra och att det bara är att skaffa sig ett jobb så ordnar det sig, men i många fall är det mer än så som påverkar ens mående. För att hitta sig själv i ett samhälle där allt handlar om perfektion är inte lätt. Det krävs mycket terapi och tid för att kunna bearbeta och hitta tillbaka till sig själv. Speciellt stöd från ens närmaste vänner och familj.

Så min uppmaning till er som byggt upp en fasad för att till exempel sociala medier säger att det är framgångsfaktorn, är att stanna upp och vara ärlig mot dig själv. Är det verkligen viktigt vad andra tycker om dig? Är det inte viktigare att just du är nöjd med dig själv och speciellt ärlig mot dig själv? För i slutändan så kommer endast dina riktigt vänner finns där när fasaden till slut slits sönder. Då kanske inte den där fasaden var värt ett dugg utan bara en påfrestning för ditt mående. Var öppen för dina vänner och närstående för dom kommer förstå och vilja hjälpa. Oavsett vilket problem du har inom dig så är det oerhört viktigt att prata om det istället för att hålla allt inom dig. För det kommer inte lösa ett dugg. Som jag har skrivit i tidigare inlägg så vill jag hjälpa och stötta andra och jag finns inte längre bort än ett mejl.

Sköt om er och ha nu en underbar lördag!