Efter två dagar av kronisk smärta och knappt någon sömn så fick jag precis en ren käftsmäll av mitt försäkringsbolag.
2008 råkade jag som jag berättat förut ut för min första nackskada då jag knäckte halva ryggen upp mot nacken, sedan dess har jag kämpat med att komma tillbaka och försöka leva med min smärta. Alla skador som jag råkat utför sedan dess är inskickade och granskade. Nu 8 år senare har jag tagit tag i att göra en ordentlig skadeanmälan till försäkringsbolagen där jag samlat alla mina skador, alla mina kontakter inom vården och alla mina vardagliga besvär som jag har. Har noggrant skrivit ner allt detta och skickat in det tillsammans med min psykolog, fysioterapeut samt läkares värderingar kring min skada som vi skickade in i slutet av förra året.
Idag fick jag svaret från försäkringsbolagen som påstå att dom ej kan göra en bedömning av mitt ärende då jag ej är färdigbehandlad med en skada som jag aldrig kommer att kunna bli färdigbehandlad. Jag måste göra min rehab och undvika rörelser som försämrar min nacke under hela min livstid, ska jag då få skadan bedömd när jag dör?
Jag har dock förståelse att det ej går att bedöma en skada om man ej har skött rehab eller nyligen blivit skadad, men nu har det gått 8 år.. Jag gör verkligen allt för att kunna lära mig hantera min smärta och kämpar på trots alla motgångar, men ändå känns det som dom inte tar det på allvar och smäller till en på käften.
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till, hur jag ska orka och ha motivationen till att fortsätta med rehaben. Det känns som man återigen är tillbaka på ruta 1 och sitter med gråten i halsen för att man inte orkar mer. När man plötsligt var på väg tillbaka och nyligen slutat med antidepressiva läkemedel, just nu känns allt värre än när jag blev sjukskriven på grund av just depressioner, jag har på något sett hamnar ännu längre ner i depressionen med mer ångest över livet och med mer frågor och funderingar i huvudet. Det handlar inte om en ersättning av pengar, det handlar om mitt liv.. Hur jag ska ta mig vidare.
Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till längre..