Just nu är det en tufft tid för mig, jag mår inte alls bra. För mycket märkliga saker som händer just nu har skapat en oro inom mig som inte vill försvinna. Jag har även under en längre tid dolt min psykiska hälsa för er läsare och även min familj. Utåt sett så kanske jag sett väldigt glad ut men när väl Ella somnat och mörkret tar vid eller en arbetsdagen börjat så mår jag otroligt dåligt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här för er men ibland får jag dessa sjuka tankar i mitt huvud om hur jag ska ta mitt liv.. Men jag vet också att jag aldrig skulle ta mitt liv då jag aldrig skulle låta Ella växa upp utan sin pappa. Dessa tankar som dyker upp från ingenstans är inget jag kan rå för, det bara blir så.. Det är inte ofta men det händer. Vissa dagar kan jag även sitta och bara stirra in i väggen och sen komma på mig själv efter en lång stund att jag varit helt borta. Nu kanske ni tycker att jag låter som värsta psykfallet som bara klagar men så är det inte, långt ifrån.
Trots att jag har ett bra liv med en fantastisk dotter, underbar familj och vänner, så kan även jag må riktigt dåligt. Tack vare all press som jag lägger på mig själv och att jag har väldigt svårt att säga NEJ till saker så har det påverkat min psykiska hälsa. Det här är inget som är nytt utan har pågått under en lång tid, men jag har aldrig riktigt berättat det för någon eller fattat det själv. Ingen alls tror jag.
Jag vill att ni ska veta att jag inte berättar det här för att få någon uppmärksamhet, utan det är ett steg i min läkningsprocess. Jag har hjälp av psykolog och numera ”lyckopiller” så snälla.. tyck för fan inte synd om mig! Det finns människor i vår värd som har det så mycket värre.
Men av de erfarenheter jag fått genom åren och även under den senaste tiden så vill jag passa på att ge er ett tips. Känner du dig det minsta nedstämd eller kanske har du saker du ofta går och tänker på utan att berätta för någon, så snälla, kontakta 1177 för rådgivning om kuratorer eller psykologer. För att gå med saker inom sig en längre tid kommer bara slita isär dig mer och mer för varje dag som går. Det är inget farligt att ta steget till att börja prata med någon, du kommer bara börja må så mycket bättre. Det är kanske så att du tror att dina vänner kommer tänka att du är ett ”psykfall” och undvika dig för att du kanske har en depression. Men skulle dom mot förmodan göra det så är det inga riktiga vänner, utan bara skräp som du kan slänga i närmaste soptunna och traska vidare mot en ljusare framtid. Så snälla, känner du igen dig och inte redan tagit kontakt, gör det för DIN skull. Du är inte ensam!
Som en bild en gång sa till mig, When nothing goes right, go left =)