André Dahlgren Melin heter jag och är pappa till Ella åtta år och pappabloggare här på Allt för föräldrar. Här kommer ni att få följa med på min resa genom livet som bandymålvakt, småbarnsförälder och allt som har med mitt fartfyllda liv att göra. Välkommen att följa med på min ärliga resa här på Allt för föräldrar!
Oj vilka underbara sommardagar vi får uppleva just nu. Termometern stiger över 30 grader och man ser inte ett moln så långt ögat kan nå. Man kan ju bara hoppas att det blir en sommar som 2018 igen.
Under förmiddagen så tillbringade jag och Ella all tid i poolen och på altanen för att sen på eftermiddagen lura ut Jonas på en sväng till stranden. Jag som verkligen avskyr att besöka stränder på grund av alla hjärnspöken. Men med sin bästa vän vid sin sida och den bästa Ella vid den andra sidan så klarade jag mig igenom det. Nu ligger vi utslagna i soffan och bara väntar på orken att ta sig upp så man kan gå och lägga sig. En dag i solen gör en verkligen utpumpad.
Det var inte igår som man skrev några rader här, men det kommer det bli ändring på. Efter mycket krångel fram och tillbaka med Försäkringskassan så tror jag nu att allt är löst och jag kan pusta ut och blicka framåt mot en ljusare framtid. Så ni har inte missat så mycket roligt i mitt liv.
Idag så börjar äntligen två hela veckor med min dotter Ella som nu har hunnit bli snart åtta år, redan på fredag faktiskt. Tiden verkligen springer iväg när man har barn, man trodde inte att åren kunde gå såhär fort när man var 18 år och trodde att man visste allt här i livet.
Under dagen idag så har vi passat på att njuta till fullo av det vackra väder som har dragit in till vårt avlånga land. Det blev en cykelutflykt med inget mål i sikte, vi tog oss dit vägarna ledde oss. Det är något som jag verkligen uppskattar här i livet, oavsett om man sitter i en bil eller på en cykel. Att ha friheten framför sig och bara vara, bara följa vägen som slingrar sig framåt mot något som man aldrig upplevt förut. Att få uppleva nya ställen och nya miljöer är det som för mycket lycka till livet.
Kvällen spenderades ute på altanen där växtligheten gror som bara den. Vi låg i våra solstolar med varsitt glas saft och lyssnade på musik samt skriken från måsarna, måsarna är dock något som jag kan slippa lyssna på om jag fick bestämma. Men man kan inte få allt här i världen.
Efter en lugn morgon här hemma i soffan med mitt kaffe i högsta hugg, så är det dags att ta tag i dagen och dess utmaningar. Men först så tänkte jag berätta lite om gårdagen då Ella gjorde sin första dag i förskoleklassen. Hon hade haft en toppendag och fått massor av nya vänner och äntligen fått träffa sin pojkvän igen som hon inte träffat på hela sommaren. Det hade blivit en hel det pussande, men han hade inte svimmat när det skedde. Ella var väldigt tydligen med det då han en gång hade svimmat på skoj när Ella pussade honom på förskolan i våras. Efter skolan så var det dags för massa bus och lek här hemma och när Ella hittade en gammal bild på oss två när vi hade målarkrig, så var det bara att plocka fram målarfärgen och ta på sig oömma kläder.
Men med att skolan har börjat och hösten är här så väntas nya utmaningar för mig i vardagen. KBT terapin går som planerat och vi jobbar hårt med mina hjärnspöken för att få bästa möjliga resultat tills min arbetsträning drar igång. Vet inte riktigt när den ska starta, men ett första möte är inbokat idag klockan 15.00 för att planera hösten. Arbetsträningen kommer att ske mitt i stan på ett fotoställe. Så i förhoppning att mitt intresse ska hjälpa mig vidare upp på benen igen, så är det här den bäst lämpade platsen för mig i dagsläget.
Augusti är kommen och den hektiska månaden har börjat. Det är slutet på semestern för många och arbetet drar igång, men för min del så njuter jag av de sista två veckorna av ledighet. Den 20:e denna månad är ett fullspäckat datum då Ella börjar skolan klockan 08.00 för att jag sen ska iväg till min terapeut 09.00 – 10.00 och sen klockan 11.00 träffa arbetsgivaren som jag ska arbetsträna hos. För många utan psykisk ohälsa kan det här kännas som vilken morgon som helst och inte alls ett problem. Men för min del är det något som jag kommer tänka på varje dag fram till det datumet. Jag kommer grubbla över hur jag ska hinna till alla ställen, tänka och hitta på olycksmoment för saker som kan gå snett och oroa mig över möten med människor som kommer ske denna dag. Just därför är jag så glad att jag har min KBT terapeut som jag träffar och lär mig en hel del om hur mycket min hjärna lurar mig i många situationer. Vi har dessutom börjat med videofilmade samtal där vi rollspelar olika jobbiga situationer som kan ske i vardagen. Mycket för att jag ska se att mina hjärnspöken som trycker ner mitt självförtroende inte stämmer. Men det är en lång bit kvar att arbeta på och som jag lärt mig utav livet, det kommer alltid komma nya problem som måste lösas.
Dagen till ära så befinner sig jag och Ella hos hennes farfar där hennes kusiner från Östersund är på besök. Det har varit full fart sen i måndags och barnens höjdpunkt varje dag har varit att besöka nya badställen. Vi har faktiskt varit på tre olika badställen sen i måndags och idag blir det ytterligare ett nytt ställe att besöka. Inte nog med att vi njuter av livet på landet så har jag dessutom en utställning med min fotokost som denna månad hänger i min gamla hembygd Torsåker hos den fantastiska P.I.A. Så har ni vägarna förbi Gästrikland så är ni hjärtligt välkomna på ett besök!
Efter ett långt uppehåll så är jag nu äntligen tillbaka och kan underhålla er med mitt liv igen. Anledningen till uppehållet har att göra med att jag har haft så himla mycket i huvudet och mitt mående verkligen har varit en berg och dalbana av klassen Giant Drop i Australien. Lite som ett fritt fall 115 meter i hastigheten 135 km/h. Måendet är inte på topp än men efter en längre tid av kbt behandling så pekar kurvan mer uppåt än neråt.
Så vad har nu hänt under det här halvåret borta från skrivandet?
Förutom kbt behandlingen så har jag bråkat med mina försäkringsbolag om min skada och deras skrattretande bedömning som blev sammanlagt 4 % invaliditet. 4% kanske inte säger så mycket för er, men en genomsnittlig procentgrad för en whiplashskada är 10%. Men för att göra en lång historia kort. Jag har inte givit upp än för att få rättelse för min skada och kommer kriga fram tills jag får en ordentlig och seriös bedömning. Så ett litet tips! Försäkra er aldrig via Euro accident eller Folksam.
Bandykarriären känns väldigt långt bort och jag har börjat tänka i dom banorna att jag aldrig mer kommer kunna utöva den sport som jag älskar och brinner för. Det är en väldigt jobbig tanke som jag bearbetar för varje dag som går. Vem är jag utan bandyn? För under hela mitt liv har jag varit kopplad till bandy och allt har handlat om just bandyn för mig, det har varit min frizon där jag kan vara mig själv i min egna lilla bubbla och inte tänka på allt annat. Så hur tar man sig vidare från något som bara slits ifrån en? Det är frågan som återstår att bearbeta för mig, för jag vet inte.. Jag vill inget hellre än att sitta där i omklädningsrummet och ladda upp inför en match och hänga med grabbarna. Men jag vill inte proppa i mig piller och vara drogad efteråt och må som en påse skit. För efter skadan 2014 så har det behövts mediciner för att kunna träna och spela matcher. Inte en alvedon eller två utan starka och många.. Så vad kan de då finnas för andra lösningar för att kunna utöva det man älskar..?
Annars i livet så har jag planerat in att börja arbetsträna i mitten av augusti och hoppas att det kan vara början på att nå mitt nya jag. Arbetsträningen som jag kommer börja med är på en fotobutik som ligger mitt i centrala Sandviken och ett bra ställe att kunna träna på det jag tycker är jobbigt samt lära mig mer saker om det som jag tycker om. På tal om foto så kommer jag ha utställning i Torsåker i Augusti och planerar även in en utställning nästa sommar i Gamla stan i Stockholm. Så framtiden ser faktiskt ändå lite ljus ut.
