VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

VÅGA VÄGRA NATTFLASKA

rawness_dsc_0029kopie-678x1024Nicolas var väl precis så gammal som på denna bild från Miami när jag för första gången började vägra nattflaskan. Han hade fyllt nio månader och jag fastställde att han hans dåliga nattrytm inte alls berodde på hunger eller magproblem, utan att han helt enkelt blivit van vid flaskan och vätskan. Det gjorde att han vaknade var tredje timme, vilket inte alls är något som man behöver acceptera vid 9 månader. Han åt väldigt bra på kvällen och fick även en liten flaska välling innan läggdags, så han var mätt. Jag var säker på att hans hunger inte längre styrde hans sömnlösa kvällar, så jag bestämde mig för att ta tag i saken.

Det tog säkert tio kvällar. Tio kvällar av gråt och ofta även skrik. Han ville ha flaskan, han ville dricka. När det var som värst gav jag honom vatten, men oftast tog jag bara honom intill mig, klappade och lugnade ner. Tio dagar senare var vi kvitt nattflaskan. Plötsligt, som från ingenstans, började han sova natten igenom. Resultatet? En lycklig bebis full av energi, en leende liten kille utan ont i magen på morgonen. En kille som äntligen, äntligen fick sig sin sömn om natten.

Jag började som sagt den här processen när han var nio månader gammal. Alexis är nu tio månader (idag!) och jag ska börja med samma sak – aningen försent med honom kanske. Men de här nätterna som jag fick uppleva med Nicolas känner jag nu igen i Alexis också. Han börjar bli orolig om natten och kan inte riktigt sova djupt – eller länge – innan han vaknar för första och andra (och ibland även tredje) gången. Från och med idag börjar vi vägra nattflaska och jag hoppas på samma snabba resultat. I slutändan handlar det inte om mig och mina sömnlösa nätter, jag har liksom lärt mig att leva på det viset. Det handlar explicit om att han ska lära sig att äntligen börja njuta av lång, oavbruten sömn.

När började ni vägra nattflaskan – eller började era bebisar göra det istället?

Kommentera

EN FLYGANDE MAMMA PÅ UPPTÄCKTSFÄRD

imageimageimageimageAtt cruisa runt med denna högtekniska cykel även bekant som Flyer, är bland det bästa jag varit med om. Det finns också släpvagn vilket är helt underbart för barnen. De njöt i mer än tre timmar (med paus för fika och matinköp) där bakom mig,  medan jag körde mig fram på de stora och små vägarna här, i den här vackra och naturvänliga delen av Schweiz. Det är så underbart att få uppleva naturen på det här viset också och det är ju inte illa pinkat att jag dessutom är snabb på vägen OCH känner inte av lasten bakifrån. Vi handlade saker som vägde säkert tio kilo också (om inte mer) och jag märkte ingenting. Hemma hos oss, dvs. på väg upp till vårt hus är det en jädrans backe, men den klarade jag ju också galant. Herregud vilken trevlig upplevelse!

Anledningen till att jag har den här Flyern är att jag egentligen fått låna den av min goda vän Sabine – om jag gillar den ska jag investera i en sådan. Med en släpvagn. Då ska jag jävlar anamma vara på G med barnen hela dagarna. Så skönt att slippa bilen och SÅ skönt att jag bara kan låta Alexis sussa där bak medan jag går in i affären och handlar (istället för att behöva klicka ut honom ur sätet/babyskyddet, som gör att han vaknar direkt igen)

Så, nu är det lite paus på det och sen ger vi oss ut på vägar igen. Men först – avnjuta en god äppelpaj jag nyss bakat. Med vaniljsås på det!

Kommentera

ENSAM, UTMANÖVRERAD OCH STARK

rawness_haus2-1024x678När du har familjen långt borta i Sverige och vägrar anställa en babysitter eller någon som kan lasta av dig någon gång. Jag bara vägrar – och så sätter jag mig konstant i situationer där jag känner att jag är något utmanövrerad av mina barn. Jag är inte den svagaste mamman i stan men jag vill ju bara behaga mina barn, se ett leende på deras läppar OCH känna lugn, ro och harmoni. Utan gråt och gnäll. Är ni också med på den – att man kanske ser igenom fingrarna på en och annan grej, bara för att barnen ska hålla sig lugna och inte brista ut i någon slags vrede som i sin tur bara leder till en mammas frustration och en tår eller två på det.

Jag är ofta ensam med mina barn. T är fortfarande borta mycket och även om han inte åker skidor i landslaget längre så är han borta mycket med jobbet. Jag har lärt mig att ”tackla” livet som tvåbarnsmamma och njuta av varenda vacker del av vad det innebär istället för att stressa upp mig alltför mycket. Men vissa dagar är något svårare än andra, särskilt när regnet smattrar ner mot gatorna, fönstren, babyvagnen och mitt eget huvud så jag knappt ser fram- eller bakåt men barnen likt förbannat behöver luft annars vissnar dem inuti. När man kämpar sig igenom ovädret för att de ska få sig en gnutta frisk luft, rosiga kinder och en känsla av trötthet så man kan lägga dem för middagssömn. Livet som mamma är härligt – livet som mamma som ofta är ensam och tar hand om sina två på bästa möjliga vis är lika härligt. Men påfrestande ibland. 

Jag beundrar ensamstående mammor än mer idag än jag gjort tidigare i mitt liv. Hur klarar ni det? Utan att spricka inifrån? Jag kan sitta och längta mig bort till att mannen kommer hem – och jag vet att han gör det någon gång under kvällen. Kanske till och med tidigare än så, kanske redan vid 18-tiden. Och då är hjälpen återigen där, jag är avlastad och kan göra mig fin och ren. Kan gå in till köket och laga mat ifred. Kan till och med måla naglarna om jag vill. Hur klarar ni er, ni som har två-tre men är ensamma? Wow. En stor, enorm eloge till er. 

Kommentera (1)

ETT BESÖK PÅ KVINNOKLINIKEN

frontrodebjer_542d3d6c9606ee6df016e9c8Idag hade jag min ”efterlängtade” tid på kvinnokliniken som ligger i anslutning till sjukhuset där jag födde Alexis. Det här med kontroller av ”de områden”, om ni förstår vad jag menar… Likväl måste det göras men ni som gillar det kan väl sträcka upp en hand… Inga alls? Inte jag heller. Jag känner mig så obekväm med det hela och det enda jag uppskattar är när jag får gå därifrån och vet att jag mår bra, inifrån med. Så var det idag – bara goda nyheter efter en omfattande test som här i Schweiz görs oftare än vad vi är vana vid därhemma. Om jag inte minns fel så får man själv boka in sig på sådana kontroller i Sverige? I Schweiz är det nästan obligatoriskt. Och jag är glad att gjorde en kontroll just idag för det var nio månader sedan jag födde Alexis via kejsarsnitt, så det är tryggt att veta att magen läkt även inifrån.

Egentligen hade jag tid hos en man, överläkaren på Kvinnokliniken, och bara det gjorde mig obekväm även om han är väldigt känd och respekterad här. När jag väl anlände till kliniken fick jag höra att det var en nödsituation i OP-salen och att även han skulle hjälpa till, så en assistent till gynekologen skulle kika på mig. Inte mig emot – jag är nog bra mycket gladare om en kvinna inspekterar mig. Håller ni med på den med?

Här regnar det som tusan de senaste dagarna och jag kan inte annat än att drömma mig till semestern. Men det hade varit rätt trevligt med lite uppehåll här också, då jag vill testa en cool grej som jag fått låna av min granne. Det rör sig nämligen om en elektro-cykel med anhängare för barn. De ska sitta och chilla i en koja-liknande grej och jag kör dem med en cykel som i sin tur går som bil. Typ nästan. Som snabbast kommer den upp till 27 km/h när den är elektro-styrd. En så cool grej som jag tror att jag kommer gilla och så småningom investera i. De är bra dyra de sakerna, men skitkul plus även häftigt för barnen.

Kommentera

12 TIMMAR AV LÄNGTAN OCH DÅLIGT SAMVETE

goya3_542c0c73e087c37985ddf4aaJag vet inte om det är särskilt normalt men igår lämnade jag mina barn för att istället ägna mig åt en heldags fix här hemma, som avslutades med en gudomligt god middagsdejt ute med min man. Vi firade prick tre år som gifta och behövde verkligen en sådan ”get-away” från allt och alla i ett par timmar. Det gör vi alltför sällan numera. Typ aldrig.

Men redan efter två-tre timmar, då barnen hade det tryggt i trygga händer, kände jag ett visst obehag och en känsla av att jag bara lämnat bort dem. Tre timmar växte sig till fyra, fem, sex och på slutet av kvällen, när vi ändå var på väg hem och barnen tydligen redan sussade så gott i egna sängar, började jag nästan böla. Känslan av att vara borta från dem så pass länge gav mig till slut dåligt samvete och på vägen hem i bilen kunde jag inte tala om någonting annat än mina två skatter. Jag vet inte, jag har bara inte lärt mig vara ifrån dem. Vi hänger liksom alltid ihop. Igår intygade jag mig själv om att det är ok, det är legitimt att lämna dem, att låta dem vara med annat folk än mig någon gång, att de har det så skoj – för jag såg ju massa bilder på mms och de hade inget annat än superskoj!

Kanske, eller förmodligen är det bara jag som får lära mig att släppa taget ett tag. Jag tror att det gör mig gott. Åtminstone en gång eller två i månaden. Jag beundrar er mammor som kan det. Jag har lång väg att gå. Och jag vet inte alls vad det beror på, kanske bara på faktum att jag faktiskt alltid är med mina barn. Att vi så sällan är från varandra – hade vi varit det en gång i veckan hade jag ju förmodligen lärt mig att tackla en sådan situation och njuta av egentid istället för att ha dåligt samvete. För det är väl fantastiskt härligt att fortfarande ha en gnutta egentid, även som mamma.

Kommentera

Senaste uppdateringar från mig