Det här med amning och förblir en klassisk fråga som alltid lyckas väcka känslor. Hos mig var det alltid givet att amma. Både mitt första och andra barn försökte jag amma så länge det bara gick – den första rundan tog tyvärr ett abrupt slut efter några månader då jag var helt tom på mjölk. Andra rundan, denna gång med Alexis (nu tio månader) fungerade bättre och jag ammade honom tills han var sju månader gammal. Det är den bästa tiden jag kan minnas – att ha den här lilla krabaten på mig och mata honom med det bästa och det enda som vi har förmågan att producera, något så hälsosamt, något som ger en fin grogrund i livet. Jag vill passa på att skippa diskussioner som ”jag kunde inte amma så det blev ersättning”, eller ”jag vill absolut inte amma” – det är upp till var och en och jag blandar mig inte gärna i. Men faktum är att amningen utsöndrar lyckokänsla och ger väbefinnande, även under de sömnlösa nätterna. Det finns nog inte en enda mamma som i ett tidigt stadium klagar på att sömnen inte är där för ”bebisen vill ammas hela natten”. Och jag känner mig betydligt tröttare nu, när jag kliver upp en gång per natt för att ge flaska, än under alla de ändlösa nätterna under vilka jag ammat, ammat och återigen ammat. Det var det vackraste jag fick uppleva. Och jag vill så gärna uppleva det igen.
Amning är inte bara bra för barnet – det ger mamman positiva krafter och en känsla av behag. Både Prolaktin (mjölkproducerande hormonet) och Oxytocin (utdrivningshormonet) påverkar kvinnan positivt, även om det även kan göra oss matta och ge oss något försämrat immunförsvar under de första månaderna. Amning påverkar kroppen på så många sätt och det är inte sällan vi kvinnor beter oss som ett vilset virr-varr under tiden som vi ammar, men den kicken som det ger – och den lyckan som den skapar – går inte att ersätta med någonting. Alls.
Kommentera