Hej! Min fantastiska karriär som toppbloggare är över. Allt var ju så härligt med toppresultat för två veckor sen. Sen sket det sig det mesta. Bokstavligen. 9 dagars rejäl och fantastisk maginfluensa för stora delar av familjen. Jag trodde att jag ännu en gång skulle bomba sönder rören i skärgårdshuset (tredje) men jag undvek detta med nöd och näppe. Jag fick torka spyor istället och bära omkring en knäckt ettåring i nästan en vecka.
Innan det katastrofala sjukdomstillståndet infann sig deltog jag dock på barnmässan i Karlstad. Jag var där i egenskap av föreläsare samt vipbloggare. En sak gjorde mig dock lite nervös. Alla dessa gåvor allehanda företag vräkte över mig och som jag förmodar förväntas omnämnas i sociala medier. Hade jag nu blivit köpt av de penningsugna riskkapitalisterna eller gjorde jag en insats för hårt arbetande småföretag? Jag genomförde dock mina dagar med stil och galans. Efter mässan erhöll jag då mina gåvor. Bland annat fräsiga och fantastiska saker från Glimra Förlag, nestor, Bankeryd Kalle Frågvis-bok, me&i, My perfect Day, Acrilex, Makeupstore, Ossoami, Cotton & Button, Bra mat hemma, Dresstwice och Sinne & Smak.
På tåget ner till Göteborg kom jag således på någonting av vikt, vad barnmässan egentligen handlar om. Barn, graviditet och föräldrar. Det finns ju en bakomliggande faktor till allting. Just precis. Snusk. Hela mässan är egentligen en enda stor gala för ohämmad lust, sexualitet och erotik. Se bildbevis på gåva.
Jag anlände till Kungälvs havsnära landsbygd för en veckas mys. Sen satte fluensan igång. Jag hade dock icke glömt den bakomliggande faktorn så redan på onsdagen kände jag mig så pass fräsch och härlig att jag mycket väl kunde tänka mig lite skojsan med särbon så här efter så lång tid borta från varandra. Då fästmön är svårligen höggravid gäller det att få henne in the mood och mina triumfkort var ju då givetvis alla gåvorna från Karlstad.
– Hur kan du ens tänka på sånt nu? Du bombar ju fortfarande toaletten, sa särbon och rynkade näsan.
– So what baby? sa jag och viftade mina ögonbryn förföriskt upp och ner.
– Svårt att bli romantisk och sugen när man lever med en bajamaja, sa fästmön och grinade illa.
Jag gick och tjurade till fredagen. Då hade jag blivit kalasfrisk i magtrakten och förväntan var hög att nu, nu i dag skulle det bli lite skojsan. Jag ställde mig framför fästmön och viftade ånyo mina ögonbryn förföriskt upp och ner. Särbon visade sin omedelbara uppskattning genom att gå och spy. Nu var det hennes tur. Tre barns sjukdomar senare, innefattande en mycket dålig liten ettåring, bestämdes det att jag skulle ta med henne till Örebro på torsdagen. Sviterna efter magsjukan och särbons långt gångna graviditet i kombination med hennes sjukdomar, gjorde givetvis valet enkelt.
Jag återvände till Örebro med så att säga ogjort ärende och framtunga kroppsdelar. Jag tänkte desperat huru står vi ut i detta kyska tillstånd? Vi måste ju bliva galna och frustrerade av outlöst lusta. Redan på torsdagskvällen förstod jag hur min kära fästmö hanterade SITT tillstånd. Hon började måla. Varenda liten jävla möbel i hela huset. Hon målade, målade och målade.
Vartenda uselt sms handlade enkom om att MÅLA! Inte en endaste JAG SAKNAR DIG PLUTTIS! Hon var helt uppslukad! 
Ja, ja. Bara hon är nöjd och icke frustrerad så tar jag det med jämnmod. Det är ju trots allt snart dags att föda. Vad jag då gör för att mildra min längtan och saknad efter lite skojsan? Jag har börjat fotograferat. Det går riktigt bra. Har hittat en massa fina motiv ute i naturen.
Adjö!
