Jag är inte död. Jag lever. Allt har hänt. Prinsessan Maddelajne hade fem tuffa dagar efter förlossningen.

Jag har lyckats göra min ettåriga dotter till stolt svensk med de klassiska raderna: Heja Sverige friskt humör, snoppen hänger utanför. Sverige! Sverige! Sverige! (Ja, under OS)

Jag har inte lärt henne bordskick.

Jag har börjat mitt nya hälsosamma liv. 

Förra veckan (fram till i morse) tillbringade jag i skärgårdshuset med ettåringen, bonusar och min höggravida särbo. Saker och ting börjar falla på plats efter flytten. Bredband inkopplad. 40 kanaler. Smart TV som även ett dumhuvud som undertecknad förstår och begriper. Jag och särbon tyckte till och med att vi kunde unna oss en kväll att se på en film på smartisen på Viaplay. Jag förberedde för lite mys och tänkte att vi skulle se en romantisk film och avlägsna flytten ur våra sinnen och inplantera lite sensuell stämning.

– Vad ska vi se för film, då? undrade fästmön.

– Välj du, älskling, sa jag milt.

Hon valde  Älg-attack. En dokumentär om farliga älgar. Det mest sensuella ögonblicket var väl när en älgtjur körde sina horn i sidan på en flyende jägare. Vi återgick till efter flytten kaoset istället.

Jag har bott i hus i många år. Sedan januari 2011 i lägenhet. Nu således i hus igen då varannan vecka. I går blev jag varse varför jag valt bort egna hemsboendet. Saker och ting kan krångla. Saker och ting krånglade. Det började med att vi upptäckte att strömmen gått i delar av huset på lördagskvällen. Bonussonen Fritzl kom upp från sin källare. Han deklamerade att det var ytterst läskigt nere i källaren. Icke enkom för mörkret utan för någonting helt annat. Vi gick ner och kontrollerade. Delar av golvet vid det stora avloppsröret var omringat av nya invånare. Bajskorvar och toalettpapper. Särbon och Fritzl tjöt av rädsla och flydde upp till säkerheten. Kvar ensam i mörkret stod jag med en armé av fiender runt mig. Modig som jag är visste jag givetvis vad jag skulle göra. Jag sprang efter de andra och vrålade att vi genast måste lämna allt och sticka. Särbon fick ringa sin bror vvs-snubben. Han lovade komma dagen efter. Jag fick provisoriskt försöka laga läckan med lite tejp och en stor gryta under hålet. Fästmön krävde att jag skulle slänga den senare. Jag tyckte det var onödigt och föreslog att det kanske räckte med att köra den i diskmaskinen två gånger. Hon vann. Vi lyckades efter detta lugna ner våra nerver. Natten kom och gick. Morgonen grydde. Våren var i antågande på utsidan med havsljuva dofter. På insidan var det andra dofter som rådde. Källaren stank. Strömavbrottet hade utökats. Nu hade dessutom allt vatten och värme försvunnit.

– Ja, sa särbon. Vi får leva som de gjorde förr. Utan vatten och toalett. Miljövänligt.

Jag stirrade storögt på henne. Utan toalett? En av mina starkaste fritidssysselsättningar är ju att sitta på toa.

– Okej. Ettan går bra, sa särbon. Men absolut inte tvåan.

Jag stirrade än mer storögt och i samma sekund insåg jag att min sedvanliga morgonstund inne på klosetten gjorde sig påmind. Jag var på ren svenska jäkligt nödig! Jag föreslog att jag ändå kunde få gå in och göra mina behov så kunde särbon stå beredd nere vid läckan och fånga in resultatet när jag spolade. Ja, som i baseboll när man tar lyra. Lite kul, sådär. Jag vann inget gehör. Jag insåg mitt öde. Jag hade blivit en ofrivillig  miljövän. Jag fick gå ut och med stela snabba steg begav jag mig uppåt i buskaget vid bergets fot för att leta upp lämpligt ställe för min offentliga förnedring. Jag fann en plats mitt emellan två vassa buskar och sa högt till naturen att här får du tillbaka lite gödning. Naturen tackade mig genom att snärta mig med en sylvass gren från taggbusken och rev upp en elegant reva längs med röven så det blev en naturlig övre bikinilinje fast på baksidan. Efter avslutat ärende och med en halv förpackning våtservetter senare fick jag order om att städa källaren. Jag kommer icke att redogöra för detta krig mot invasionsstyrkan på golvet men jag kan garantera att det var ett riktigt skitgöra. Efter att ha pysslat med säkringar och köpt nya två gånger och efter att särbon haft telefonkonferens med husuthyrare bonden Anders, som åkt på semester, fick vi äntligen igång elen men icke vattnet. Räddningen kom från Polen. Två av bonden Anders gårdskarlar kom och satte igång vatten, pump och därmed värmen. Vi var ändå ganska stolta över att vi en hel kväll, natt, morgon och förmiddag fått vara miljöhjältar. 16 grader i huset och ingen resursslöseri. Skurat golv med restvatten från tvättstugan. Inget vatten och därmed ingen onödig användning. Och så jag då. Den störste miljöhjälten av dem alla. Som gick ut i skogen och sket.

Ha det gött!