förlossning

Livets sista förlossning

Efter etthundra års frånvaro och tålmodig redaktör och boss på denna site är jag nu tillbaka med en neutral redovisning över den händelse som de senaste månaderna dominerat mitt lilla liv. Min allra sista förlossning. Födelsen av Ida Vira Jacobsson Dahlqvist, numera av moder kallad lille vän, av fadern lilleboulle och av den närmaste storasystern Vinga 1,5 kort och gott inkräktaren. Då varken jag eller särbon ämnar bidra ytterligare till jordens befolkningsökning visste vi att detta skulle vara det här livets sista förlossning. Förberedelserna var maximala. Jag ville ihärdigt öva på profylax och ställde mig dagligen i två veckors tid bredvid fästmön och ville göra andningsövningar.

– Lägg ner att flåsa, sa hon. Det blir inget på länge.

Då det handlade om igångsättning visste vi ju till 100% när vår bebis skulle pluppa ut. 22 april. Mormor var inkallad. Likaså de i Kungälv boende stora syskonen Clara och Fritzl.  På Östra sjukhuset blev vi väl omhändertagna. Vi fick sitta i väntrummet flera timmar och själva bestämma kanalerna på teven. Det kallar jag servicebeteende! Väl inne på vårt förlossningsrum var det nästan omedelbart dags för lunch.

– Ja, nu är det ju bara mamman som får mat här, sa barnmorskan.

Särbon förklarade när hon gått att jag kunde få hennes smörgås.

– Nej, nej. Det är lugnt. Jag klarar mig, sa jag och kände ödsliga hungervindar i magsäcken.

Ack så fel jag hade. Lunchen bestod av potatisplättar och till synes färdigtuggade fläskbitar, som fästmön skyr med pesten. Jag fick givetvis offra mig och sluka hela tallriken.  Jag blev dock lite sur när hon envisades med att hon skulle äta upp brödet. Hade hon inte nyss skänkt det till mig?IMG_7204Så! Nu var jag mätt och belåten och var stark och förberedd inför frambörden av vår nya familjemedlem. Fästmön letade snabbt fram en kexchoklad och åt med frenesi. Hon åt så snabbt och girigt att merparten av chokladöverdraget ramlade ner i mitt knä. Jag var kvick att stoppa i mig smulorna.

– Jaha, sa fästmön bittert. Jag får äta kexet men du får all choklad.

Då jag av erfarenhet vet att man varken ska argumentera eller säga emot en kvinna som ska föda var jag bara tyst och tänkte på den kommande bebisen istället. Vi hade fuskat och tagit reda på könet så om det skulle komma ut en liten snopp hade jag mentalt förberett mig att istället för att bekymra mig över alla rosa kläder och saker som särbon köpt, så skulle jag bara skratta oavbrutet i 24 timmar och låta gossen få bära rosa och köra hen-spåret all over.  Kära särbon lade sig i sängen och väntade på de berömda dropparna som får värkarbetet att sätta igång. Jag upptäckte till min stora glädje att det var en modern bädd med en helt egen fjärrkontroll.  Man kunde höja och sänka både vid huvudet, fötterna och i mitten. Då jag är av extrem nyfiken natur var jag tvungen att testa. Upp med huvudet. Ner med fötterna. Upp i mitten. Stup ner med skallen. Det är ju självklart att jag i stundens glädje över knapparna, helt glömde bort att i sängen låg en höggravid kvinna som några timmar senare skulle klämma fram ett litet barn.

– Du får gärna sluta leka nu, sa särbon efter att i princip fått allt blod ner i huvudet då jag av misstag råkat trycka på just den knappen som lägger patienten med benen rakt upp i taket.IMG_720311:40 fick hon sina första droppar. Inget hände. Jag längtade efter fästmöns värkarbeten så hon kunde börja med lustgas som jag kunde stjäla av. Det är ju så härligt med ruset. 12:40 hände det grejer. Vattnet gick. Efter en stund frågar särbon mig om det är klart. Här ställdes jag inför ett dilemma. Klart? Hur menade hon? Skulle jag böja mig ner och köra in huvudet mot underlivet och kontrollera om det skulle komma ytterligare vätska eller skulle jag snabbt kunna beräkna på en höft, av det redan framrinnande vattnet, huruvida det skulle komma mer eller inte.

– Eee, jag vet inte om det är klart, sa jag osäkert.

– Va? utbrast hon snabbt och irriterat.

– Hur ska jag veta om det är färdigt liksom? sa jag.

– KLAR färg! Var det KLAR färg? ropade hon argt och förebrående.

Jag svarade JA på frågan. Klockan framskred sakta men säkert. Droppmängden ökade. Vi följde CTG-kurvan slaviskt och varje liten värktopp jublade jag inombords och särbon pustade utomvärtes. 18:00 var värkarna så starka att det ÄNTLIGEN var dags för lite lustgas. Jippie, tänkte jag och funderade ut hur jag skulle lura iväg barnmorska och barnmorskeelev så jag kunde dra in lite härlighet. Mina egoistiska tankar försvann snabbt när fästmön fick riktigt riktiga riktighetsvärkar. Som partner kan känslan av hjälplöshet och nyttolös mening infinna sig när den älskade ligger och vrålar och har ont. Jag tror dock att fästmön hade viss nytta av min närvaro. IMG_7206När en kraftig värk kom tog hon tag i min hand och tryckte. Nej inte tryckte. Nej klämde. Nej inte klämde. Krossade. Jag kan här och nu meddela henne att en faktura, inom kort, inkommer för omfattande skelettfrakturer i höger hand . Jag är FULL av beundran inför kvinnors kamp vid förlossningar. Hjältinnor och gudinnor är små ord. Sin vana trogen vägrade fästmön all smärtlindring förutom lustgas då. 19.25 kom befrielsen. Från livmoders trygga tillvaro for vår lilla Vira. Utan snopp och allting. Snabb koll. Snabbt skrik och snabbt upp till moderns bröst. Den tuffe numera 7-barnsfarsan grinade som vanligt. IMG_7229Ida Vira Jacobsson Dahlqvist hade sett dagens ljus. Redan på en gång visade hon att hon verkligen var en Jacobsson. Hon började käka glupskt från bröstet och jag visste nu att hon skulle få ha ensamrätt på den regionen över en lång tid. Och jag var sååååå lycklig.IMG_7208Det sägs att man lär sig något nytt nästan varje dag. Jag vet inte men jag hoppas fästmöns lärdom om varför bebisar luktar så gott när de är nyfödda icke är en lärdom utan enkom en teori och hittepå.

– Jag undrar varför bebisar doftar så gott, sa hon en dag och sniffade på Vira.

– Vet ej, sa jag.

– Förmodligen så är det nog så att det är livmodern som luktar så gott, sa hon.

Jag blev stum. Va? Nä? Eller? I så fall. I så fall kära ni, har jag gått omkring och luktat på en massa kvinnors livmödrar under hela mitt liv.

Hej på er!

 

Instruktionsmanual för män vid förlossning

Käraste man!

Nervös inför den kommande förlossningen? Lugn, bara lugn. Här följer en strikt, vetenskaplig samt objektiv instruktionsmanual. Om du följer den punkt efter punkt kommer du att bli den förlossningshjälte som du vet att du innerst inne är.

  1. Om vattnet går i sängen hemma, beklaga dig aldrig över hur blöta dina kalsonger blir.
  2. Hjälp din käresta att packa det sista i väskan om det behövs. Ta INTE med dina egna tv-spel eller moduler ifall du tror du får någon tid över.
  3. När första värken sätter igång, jämför inte med när du stukade din hand i Åre för två år sedan.
  4. Kör lagom snabbt med egen bil. Sakta dock ner vid eventuella väggupp.
  5. Vill din käresta hålla handen på väg in till förlossningen, muttra ingenting om att sådant är töntvarning.
  6. Har du fått barn tidigare med annan kvinna, jämför ALDRIG ALDRIG någonting. Ex 1: Bettan tog aldrig nån epidural. Hon klarade sig med lustgas. Ex 2: Du skriker till och med värre än Jasmine och hon kan ju vråla som du vet.
  7. Försök inte flirta med barnmorskan.
  8. Bli inte förbannad och svartsjuk om den solbrända snygga läkaren kommer in och ska kontrollera din kärestas nederdel. Han kan säga: Det här ser bra ut. Det är bara någonting positivt för förlossningen och inte en sexuell invit.
  9. När din käresta är lugn mellan varven betyder det inte då att hon vill göra djupandningar med dig, bli klappad upprepade gånger i håret eller att du knyter näven och ropar högt: Det här klarar vi, älskling. Du är så duktig. Kämpa! Hon vill bara vila.
  10. Fråga aldrig om du får ta ett kort och lägga ut på Instagram och Twitter när hon ligger uppfläkt.
  11. Gör bara exakt som hon säger. Badda = badda i pannan. Vatten = ge henne vatten att dricka (inte skvätta i ansiktet). Mask = ge henne lustgas.
  12. Om du prompt vill prova lustgasen, se till att göra det när barnmorskan inte är i rummet.
  13. När krystvärkarna sätter fart säg aldrig den förbjudna meningen: Jag vet exakt hur det känns. (Nej, du har ingen aning. Prova att klämma ut en vattenmelon ur röven så får du se).
  14. När er lilla bebis far ut och blir lagd på din kärestas mage, säg aldrig följande förbjudna meningar. 1: Men herregud vad lik han är din chef. 2: Ska de vara så där skrynkliga och röda? 3: Var försiktig nu älskling så du inte skrämmer henne med plötsliga rörelser.
  15. När efterbörden och moderkakan kommer ut skrik inte av fasa utan säg poetiskt när barnmorskan visar upp att den är hel: Vad fint! Livets träd.
  16. Låt din käresta hålla bebisen så länge hon vill. Låt henne få betalt för sina smärtor och oerhörda arbete som en förlossning innebär.
  17. Inse nu och för alltid att du kommer vara nummer 2 i din kärestas liv.
  18. Få din käresta att inse efter ett tid att hon också har halkat ner på DIN prioriteringslista. (Men vänta tills mjölken runnit till och hon har fått igång amningen).

Käraste man!

Om du följer denna lilla manual kommer du bli tidernas största förlossningshjälte! Ja…efter din kvinna förstås…

Lycka till!