Anders Jacobsson är en av våra mest älskade författare. Med Sune, Bert och Håkan Bråkan serierna, filmprojekt mm är det nu dags för oss att få följa med i hans vardag i "Anders Dagbok". Vi kommer också få följa med på resan med Anders senaste karaktär Kip Jansson, och alla de uppsåt en fader, författare och andlig Anders kan tänkas hitta på i sin fartfyllda vardag med 9 barn, fästmö, familj och allt annat som hör det härliga livet till. Varmt välkomna! foto: Foto: Johan Nordström

Annons

Livets sista förlossning

Efter etthundra års frånvaro och tålmodig redaktör och boss på denna site är jag nu tillbaka med en neutral redovisning över den händelse som de senaste månaderna dominerat mitt lilla liv. Min allra sista förlossning. Födelsen av Ida Vira Jacobsson Dahlqvist, numera av moder kallad lille vän, av fadern lilleboulle och av den närmaste storasystern Vinga 1,5 kort och gott inkräktaren. Då varken jag eller särbon ämnar bidra ytterligare till jordens befolkningsökning visste vi att detta skulle vara det här livets sista förlossning. Förberedelserna var maximala. Jag ville ihärdigt öva på profylax och ställde mig dagligen i två veckors tid bredvid fästmön och ville göra andningsövningar.

– Lägg ner att flåsa, sa hon. Det blir inget på länge.

Då det handlade om igångsättning visste vi ju till 100% när vår bebis skulle pluppa ut. 22 april. Mormor var inkallad. Likaså de i Kungälv boende stora syskonen Clara och Fritzl.  På Östra sjukhuset blev vi väl omhändertagna. Vi fick sitta i väntrummet flera timmar och själva bestämma kanalerna på teven. Det kallar jag servicebeteende! Väl inne på vårt förlossningsrum var det nästan omedelbart dags för lunch.

– Ja, nu är det ju bara mamman som får mat här, sa barnmorskan.

Särbon förklarade när hon gått att jag kunde få hennes smörgås.

– Nej, nej. Det är lugnt. Jag klarar mig, sa jag och kände ödsliga hungervindar i magsäcken.

Ack så fel jag hade. Lunchen bestod av potatisplättar och till synes färdigtuggade fläskbitar, som fästmön skyr med pesten. Jag fick givetvis offra mig och sluka hela tallriken.  Jag blev dock lite sur när hon envisades med att hon skulle äta upp brödet. Hade hon inte nyss skänkt det till mig?IMG_7204Så! Nu var jag mätt och belåten och var stark och förberedd inför frambörden av vår nya familjemedlem. Fästmön letade snabbt fram en kexchoklad och åt med frenesi. Hon åt så snabbt och girigt att merparten av chokladöverdraget ramlade ner i mitt knä. Jag var kvick att stoppa i mig smulorna.

– Jaha, sa fästmön bittert. Jag får äta kexet men du får all choklad.

Då jag av erfarenhet vet att man varken ska argumentera eller säga emot en kvinna som ska föda var jag bara tyst och tänkte på den kommande bebisen istället. Vi hade fuskat och tagit reda på könet så om det skulle komma ut en liten snopp hade jag mentalt förberett mig att istället för att bekymra mig över alla rosa kläder och saker som särbon köpt, så skulle jag bara skratta oavbrutet i 24 timmar och låta gossen få bära rosa och köra hen-spåret all over.  Kära särbon lade sig i sängen och väntade på de berömda dropparna som får värkarbetet att sätta igång. Jag upptäckte till min stora glädje att det var en modern bädd med en helt egen fjärrkontroll.  Man kunde höja och sänka både vid huvudet, fötterna och i mitten. Då jag är av extrem nyfiken natur var jag tvungen att testa. Upp med huvudet. Ner med fötterna. Upp i mitten. Stup ner med skallen. Det är ju självklart att jag i stundens glädje över knapparna, helt glömde bort att i sängen låg en höggravid kvinna som några timmar senare skulle klämma fram ett litet barn.

– Du får gärna sluta leka nu, sa särbon efter att i princip fått allt blod ner i huvudet då jag av misstag råkat trycka på just den knappen som lägger patienten med benen rakt upp i taket.IMG_720311:40 fick hon sina första droppar. Inget hände. Jag längtade efter fästmöns värkarbeten så hon kunde börja med lustgas som jag kunde stjäla av. Det är ju så härligt med ruset. 12:40 hände det grejer. Vattnet gick. Efter en stund frågar särbon mig om det är klart. Här ställdes jag inför ett dilemma. Klart? Hur menade hon? Skulle jag böja mig ner och köra in huvudet mot underlivet och kontrollera om det skulle komma ytterligare vätska eller skulle jag snabbt kunna beräkna på en höft, av det redan framrinnande vattnet, huruvida det skulle komma mer eller inte.

– Eee, jag vet inte om det är klart, sa jag osäkert.

– Va? utbrast hon snabbt och irriterat.

– Hur ska jag veta om det är färdigt liksom? sa jag.

– KLAR färg! Var det KLAR färg? ropade hon argt och förebrående.

Jag svarade JA på frågan. Klockan framskred sakta men säkert. Droppmängden ökade. Vi följde CTG-kurvan slaviskt och varje liten värktopp jublade jag inombords och särbon pustade utomvärtes. 18:00 var värkarna så starka att det ÄNTLIGEN var dags för lite lustgas. Jippie, tänkte jag och funderade ut hur jag skulle lura iväg barnmorska och barnmorskeelev så jag kunde dra in lite härlighet. Mina egoistiska tankar försvann snabbt när fästmön fick riktigt riktiga riktighetsvärkar. Som partner kan känslan av hjälplöshet och nyttolös mening infinna sig när den älskade ligger och vrålar och har ont. Jag tror dock att fästmön hade viss nytta av min närvaro. IMG_7206När en kraftig värk kom tog hon tag i min hand och tryckte. Nej inte tryckte. Nej klämde. Nej inte klämde. Krossade. Jag kan här och nu meddela henne att en faktura, inom kort, inkommer för omfattande skelettfrakturer i höger hand . Jag är FULL av beundran inför kvinnors kamp vid förlossningar. Hjältinnor och gudinnor är små ord. Sin vana trogen vägrade fästmön all smärtlindring förutom lustgas då. 19.25 kom befrielsen. Från livmoders trygga tillvaro for vår lilla Vira. Utan snopp och allting. Snabb koll. Snabbt skrik och snabbt upp till moderns bröst. Den tuffe numera 7-barnsfarsan grinade som vanligt. IMG_7229Ida Vira Jacobsson Dahlqvist hade sett dagens ljus. Redan på en gång visade hon att hon verkligen var en Jacobsson. Hon började käka glupskt från bröstet och jag visste nu att hon skulle få ha ensamrätt på den regionen över en lång tid. Och jag var sååååå lycklig.IMG_7208Det sägs att man lär sig något nytt nästan varje dag. Jag vet inte men jag hoppas fästmöns lärdom om varför bebisar luktar så gott när de är nyfödda icke är en lärdom utan enkom en teori och hittepå.

– Jag undrar varför bebisar doftar så gott, sa hon en dag och sniffade på Vira.

– Vet ej, sa jag.

– Förmodligen så är det nog så att det är livmodern som luktar så gott, sa hon.

Jag blev stum. Va? Nä? Eller? I så fall. I så fall kära ni, har jag gått omkring och luktat på en massa kvinnors livmödrar under hela mitt liv.

Hej på er!

 

6 reaktioner på ”Livets sista förlossning

  1. Praise The Lord!
    Vilken härlig berättelse, stort grattis & välkommen tillbaka – du har varit saknad!

  2. Nja, nu tror jag ju inte riktigt på att detta var din sista förlossning, för med din gedigna erfarenhet och dagens brist på barnmorskor, så kommer du förmodligen ringas in till någon förlossningsklinik, för att rädda den extrema sommarsituationen. Då kan du ju tjäna några kronor extra, vilket kan komma väl till pass när man som du har en hel skock ungar att ta hand om.
    Är det då några latinska ord, som du inte förstår, så kan du höra av dig till mig. Men helst inte mitt i natten.
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons