Ikväll firar jag mig själv, inte egentligen med något utan bara med ett sjukt nöjt sinne och en känsla av att jag klarar allt. Det var nämligen så att min mentor som lär mig att sköta det jobb jag ska göra framöver (som jag ännu bara är i inkörsporten på) var sjuk idag och jag stod plötsligt på egna ben. Allt som kunde gå fel gjorde just det, kunden ringde, jag fick jaga – leta reda på information och hålla blåslampa. I slutändan inser jag att efter idag har jag fått en klapp på ryggen av minst fem personer för insatsen när det var bråttom och hur jag höll ihop det. Jag är så himla nöjd med det, med vetskapen att jag kan stå på egna ben redan nu. De må vara lite skakiga och inte alltid veta åt vilket håll de ska – men de bär mig. Redan. Glädjeruset!
När jag började för en månad sen kändes det lite som den här trappan i Kuala Lumpur, så långt att gå för att förstå. Nu står jag någonstans på den övre delen och förstår att jag banne mig kan.
En sak som däremot inte är så himla kul är de störningar som bloggen lider av. Det har varit lite väl mycket trafik till AFF den senaste tiden (uppenbarligen inte hit nej) och det har inneburit en del problem vad gäller serverkapaciteten. Alla är inte drabbade, men ett fåtal och jag är såklart en av de ”lyckliga” att få njuta av strulet. Och vet ni, det kanske är precis det där som är det sista avgörande – pushen över kanten för att flytta ut på egna ben igen. Faktiskt, för just nu känner jag inte att jag riktigt hör hemma här. Men vad som komma skall får vi se i framtiden. Idag njuter jag av de där grymma åtta timmarna jag nu lagt bakom mig.
Och toffifee. I ärlighetens namn njuter jag av toffifee.
Grattis till en superbra insats! Härligt att göra en sådan insikt!
Gryyyymt, heja heja heja dig