Välkommen in i bloggen med fötterna i Nacka och huvudet i IT-bubblan. Med två störtsköna ungar (och en sambo) tar jag mig an universum och försöker hänga upp mig på livets bästa. Hittar ni inte oss i Nacka så är vi nog ute och reser. Vi gillar nämligen sånt. Kan också vara så att jag har ett något oekonomiskt intresse för barnprylar och numera även träningskläder. Gillar fart och fläkt, men kan vara det lataste du någonsin skådat. Är numera en freshie inom RollerDerby för Royals och tränar betydligt hellre än bra.

Blir man lyckligare av att ha barn?

2013-06-19 (43 av 92)

Glädjespridarna

Jag läste i DN idag att vår tro på att barn gör oss lyckligare inte har någon större förankring i forskningen, utan snarare så att gifta barnlösa par mår bättre i sin relation än de med barn. Nu är jag ju inte gift (och därmed har jag ännu mindre grund till att vara lycklig enligt undersökningen) men däremot så har jag barn. Om vi fick dem i syfte för att bli lyckligare? Inte vet jag. Varför vill man ha barn? Det är något jag inte har svar på. Jag vet inte varför vi valde att skaffa barn. Helt klart att det var en egoistisk handling, inte var det för att främja samhällsekonomin i Sverige.

Barn är härliga, men jag kan direkt koppla till det här med slitningar kring skötsel, uppfostran och regler samtidigt som man förväntas göra karriär, ha ett riktigt socialt liv, vara den allra bästa makan/sambon/särbon och hela tiden ha ett brett leende på läpparna. Vi, samhället kräver hela tiden mer och mer av oss själva, både i rollen som förälder men också i hur mycket vi ska ska engagera oss i våra barns liv, i fasaden som är vårt boende och mer och mer genom att jämföra oss med andra. Vi är inga övermänniskor, den där årets mamma som studsar upp från förlossningssalen för att jobba dagen efter vet jag inte om det mest är ett stressmoment än en inspiration?

Som barnlös hade jag i alla fall inte ansvar för någon annan än mig själv (och min partner), vi hade all tid i världen för resor, för intressen och för fritid. Men att jag skulle varit lyckligare då? Nej, inte spontant. Prioriteringsskalan ser helt annorlunda ut, men allt med barn är ju inte arbete även om det finns dagar då all energi dränerats redan innan man öppnar dörren hem från förskolan och räknar ner sekunderna tills man får släcka lampan.

Barn är lite roliga på det sättet. Det spelar ingen roll hur frustrerad jag är, hur många tårar jag fått torka, antalet tofsar jag drar ur håret i ren panik eller hur arg jag varit,  för sekunden efter de har somnat, då sitter jag där i alla fall. Stryker undan håret på dem med ett fånigt leende på läpparna och tänker att de är mina. Med det sagt behöver man inte vilja ha barn, jag förstår de som inte vill starta familj. Men för egen del hade jag nog inte varit lyckligare utan dem. Jag hade nog inte varit ett dugg mer gift heller för den delen.

Vad tror du – blir man lyckligare av barn? 

10 reaktioner på ”Blir man lyckligare av att ha barn?

  1. Jag har aldrig varit så lycklig som efter att jag fick barn. Sen vet jag ju såklart inte hur lycklig 29åriga Britta skulle vara utan barn, men för mig är det klart det bästa jag gjort.

  2. Så bra skrivet. Håller med helt! Men ja, det är en bra fråga, så svårt, men spontant tänker jag nog all den kärlek jag får av min son, den kärleken kan man aldrig någonsin jämföra med den kärleken man får av någon annan. All den gläjde som sprids mellan bråk och skrik stunder. Man sätts själv på prov ganska ofta, utvecklas själv som person. Jag skulle nog bli ganska trött på mig själv om jag inte hade någon annan att bry mig om mer. Ta ansvar för och älska mest i hela världen.

    1. Ja, fast jag tror det är där vi är väldigt olika alla personer för vissa har ju ett enormt driv i sig själva och vill inte riktigt behöva dela med sig. Det kan jag köpa, andra drömmer om att få barn redan som 10 åringar med planering av vad de ska köpa, vad de ska heta osv. Men nej, jag skulle ju adlrig vilja vara utan dem nu när de finns.

  3. Min lycka här i livet hänger väldigt nära samman med mina ungar. Hälften av tiden blir jag tokig på dem, sliter mitt hår i ren desperation och blundar och räknar till tio men resten av tiden är det helt magiskt. Igår hämtade jag de på förskolan, tog bussen ner till lokala biblioteket, fikade, läste Alfons, knallade hem i regn och rusk och var lycklig hela jäkla tiden. Trots att dottern kastade mössan i varje vattenpöl hon såg, trots att sonen vägrade kissa på handikapptoaletten så jag fick stå utanför en vanlig med öppen dörr och prata med honom, trots att dottern var kladdigare än en kladdkaka över hela överkroppen efter den läskigt sockriga bullen. De är sådana glädjespridare. Så ja, jag är lyckligare med barn. Nu när jag har dem och vet vad jag skulle missa om jag inte hade dem. Var jag olycklig innan? Nej, men å andra sidan är det svårt att sakna något man aldrig har haft.

  4. Helt ärligt? Ja. Men då talar jag bara för mig själv. Det kändes som att mitt liv fick en helt annan mening efter jag fick barn. Jag var jättelycklig innan jag fick barn också, men blev lycklig-ARE efter. Sen springer jag inte omkring och är jätteglad och ler hela tiden, absolut inte, det är supertufft att rodda familj, karriär, träning och allt det där. Men jag har en helt annan bas nu, en trygghet och en, faktiskt, lycka som gör att livet känns… tja, roligare. Mina barn är det absolut bästa jag har gjort.

    1. Precis så känner jag också!

      Och så tycker jag hela debatten som blossar upp då och då är lite fånig: det är som att jämföra äpplen och päron. Vad spelar det för roll liksom? Säg att någon var lyckligare innan de fick barn: ska de göra sig av med kidsen för att bli lyckligare? Säg att någon som verkligen längtar efter barn är säker på att de skulle bli lyckligare när barnen kommer: om barnen då aldrig kommer, ska de vara olyckliga resten av livet då?

      Å så avslutar jag med att skriva: det sägs att föräldrar är lyckligast när de är utan sina ungar, dvs de slipper skälla gnata tjata och stå ut med skrik tjafs trots osv, och det ligger nog lite i det. Men. utan de tjatiga gnetiga skälliga delarna i livet skulle det ju aldrig bli några variationer? Och utan variation har vi ingen referens till ”lycka” och ”olycka”?

      Så tänker jag. SAMT som Aniika skriver: ”mina barn är det absolut bästa jag gjort”!

  5. Jag skulle helt klart inte vara samma person utan barnen. Innan vi fick barn längtade vi väldigt, väldigt länge och var inte lyckliga fullt ut. Nu när vi välsignats med två barn känner vi en helt annan harmoni och lycka över vart vi befinner oss i livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *