Nu gäller det för mig att inte överanalysera han mående i influensan. Känner redan att jag funderar på vad man ska vara uppmärksam på om han blir uttorkad. Nä, nu ska jag försöka att inte måla fan på väggen.

Själv mår jag bättre men får ta det lite lugnt så kroppen hinner återhämta sig för denna influensa tog hårt på kroppen.

Denna vecka har barnen sportlov från skola och vissa aktiviteter så det blir lite lugnare än vanligt. Får se om jag kan hitta på något med barnen. Men hoppas på flera soliga dagar för det ger bra extra energi. Jag och sonen konstaterade det idag att vi saknar Sälen och deras skidbackar. När solen tittar fram och snön droppar från taken då känner vi hur vi längtar till skidåkningen. Men tyvärr blir det ingen resa detta år, vi får hoppas på 2014.

I fredags när jag var hos kuratorn så tog jag också nya blodprover. Det var bestämt att jag skulle göra det för att kolla om dosen av min medicin är rätt. Men jag hade inte förväntat mig att läkaren skulle ringa och prata med mig.

I alla fall så berätta min läkare för mig i telefonen att jag behöver öka min medicindos av levaxin. MEN alla mina andra värden ser jättebra ut. Ett av värdena är en markör för risk av cancer. Och som min läkare sa:

-Det finns inga tecken på återfall av cancer!

Skönt att höra, lättad att det är positiva svar som hon kommer med.

Min läkare frågar också hur jag mår i övrigt och kollar av hur det är med Jörgen. Jag berättar då att han ska på återbesökts röntgen på måndag och hon svarar mig direkt med – Ja, jag förstår, då är det lite tufft just nu.

Hennes ordval och förståelse var såååååå skönt att höra. Hon fattar och bekräftar. Kändes väldigt proffsigt! Det gjorde min dag igår!

Så nu hoppas jag på att detta var ett gott tecken på att det går bra för Jörgen på måndag också. Hoppas, hoppas, hoppas !!!

Just nu har jag intagit soffan och inser att influensan går steg för steg igenom kroppen. Fösta två dygnen hade jag fruktansvärd värk i kroppen och ont i huvudet / ögonen. Nu har det övergått till rinnande näsa med nysningar titt som tätt och en trött kropp som inte orkar någonting. Så jag ligger på soffan under täcket och sover eller tittar på tv.

Så det enda som gäller just nu är att försöka kurera sig och hoppas på att jag snart mår bättre!

Läs också om mitt härliga besked jag fick igår….

Jag har gått hos min kurator ganska länge och tycker hon har varit bra som samtalslyssnare men däremot så tycker inte jag att hon gör så mycket mer. Vad jag förstår ska hon kunna komma med konkreta stödåtgärder för mig och min familj men där har jag tyvärr inte fått stöd tycker jag. I alla fall så släppte jag lös alla min nuvarande oro om Jörgens kommande återkontroll och hur det påverkar oss. När oron kommer så gör den ju det både för Jörgen och mig. Ibland är den starkare för mig och ibland är den starkare för Jörgen, det är ju inget konstigt. Såklart så delar vi denna oro med varandra och vissa stunder är tuffare än andra. När jag pratar med min kurator om att jag oroar mig just nu över hur det ska gå på nästa kontroll frågar hon också hur Jörgen klarar det. Jag berättar att det såklart är tufft och att har svårt för att inte ta åt mig av hans oro också. Min kurator säger att man som anhörig och drabbad är så nära varandra att när en är orolig drar man lätt ner varandra i oron. Då tycker hon att jag ska försöka undvika att lyssna på Jörgens oro. MEN det kan jag ju inte göra. Vi lever ihop och då finns man ju där för varandra. Att inte vara öppna och dela detta svåra känns bara helt fel för mig. Men visst påverkar vi varandra men det skulle vi göra utan att prata om det också för det läser man ju av.

När jag går till kuratorn vill jag kunna ”spy galla” över allt som jag lägger i min ryggsäck under tiden. Att bara få pysa ut allt, det mår jag bättre av efteråt. I fredags var det en tuff samtalstimme men efteråt kände jag mig väldigt lättad och den känslan är väldigt skön.

Så nu i helgen har jag kunnat släppa min oro och mina bekymmer för en stund. Istället har det ägnats tid till lite vanlig helg städning och helgmys med barnen. Båda barnen tycker om att titta på både Gladiatorerna och Melodifestivalen, även om helgens vinnare inte riktigt var barnens favoriter.

I morgon börjar en ny vecka och jag hoppas på att hålla styrka, mod och hopp uppe inför nästa vecka. Det skulle ju inte sitta helt fel med något extra rolig inslag men vi får väl se.

Så just nu vädjar jag efter lite extra tankar och mental styrka från alla runt omkring mig. Ni som varit med om något liknande vet hur tufft det är så peppa gärna här på min blogg. Jag tror att jag kommer vara lite mer akriv här nu när det är lite oroligare, då får jag större behov att skriva av mig också.

En av böckerna heter Valarnas sång och den kom hem till oss i fredags.

Valarnas sång

av Jacqueline Wilson

När jag läser om bokens innehåll, funderar jag på om detta är en lämplig bok för mitt barn att läsa just nu. Men jag vill inte påverka för mycket så jag frågar lite försiktigt – Har du valt den här boken själv, vet du vad den handlar om?

Boken var inte självvald utan det var den enda som fanns ledig. Känslan inom mig; inte helt bekvämt… Men det verkar ok för mitt barn just då i alla fall så jag släpper det. Några timmar senare slår det till, tårarna rinner och oron över den jävla cancern tar plats hos min älskade son.

För oss är det också oftast så att den där sorgen eller nedstämdheten inte försvinner efter att man varit ledsen en stund utan den biter sig fast en eller två dagar innan man så småningom ebbar ut.

Men imorgon är en ny dag och då får vi se vad den har att erbjuda.

På kvällen idag var det sonens tur. Efter lite läxträning så brister han ut i gråt och gråter till och från under säkert en timmes tid.

Hela vår tillvaro är så fruktansvärt skör. Så fort något kommer i gungning så tappar jag kontakten med yttre världen. Det blir såklart bara vår lilla familj som är viktig. Hur ska vi klara oss i detta. I slutet av denna månad ska Jörgen in för återbesök. Första sedan återfallet och operationen på lungan. Så det är klart att oron kring det börjar kännas mer och mer. Man undrar hur det ska gå denna gång.

God natt kära vänner, hoppas på lite under i framtiden.

Idag var det dags för nytt samtal med skolan och en hel del gick bra och andra bitar så är det den eviga diskussionen om vad de har för resurser…….. ledsen men jag blir så less på det. Jag vet att man får vända och vrida på sig själv ibland men man gör det för barnen man jobbar med sen har en rektor ett stort ansvar att se alla får det de behöver.

Som någon sa till mig någon gång:

”Vi föräldrar är barnens advokater”

Ytterligare en så sann text skriven av ett kungöverlivet barn.

Men vad gör man inte för sina barn. Jag som mamma kommer göra allt och lite till för att kämpa och ge det bästa för mina barn.

Tack å hej, ja e´en tjej!

Det har gått en bra bit in i januari och vardagen är i full gång hemma hos oss. Skolan är igång för barnen och på det så är det aktiviteter som det skall köras till och fixas med. Jag jobbar på med mina 25 % och tycker det är kul att vara på jobbet. Denna vecka åkte jag tyvärr på någon maginfluensa/influensa så jag har varit säng liggandes ett par dagar men hoppas nu vara klar med den saken.

Att starta upp januari var delvis lite tungt då jag hela tiden får ligga på barnens skolan att mina barn får de stöd de behöver efter allt de gått igenom. Men just nu är det okej för stunden i alla fall. Det är bara så himla tufft att man hela tiden måste ligga på för att det ska hända något. Men vi är många som kämpar för våra barn på ett eller annat sätt. Jag kan rekommendera en länk  http://kungoverlivet.wordpress.com som jag snubblade över på facebook.

Hämtat från kung över livet:

* Samla in pengar via Hjärnfonden till forskningen för barnen med NPF. ( Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom adhd/Asperger/autism/dyslexi, tourettes m.m) Just nu finns många kunskapsluckor.

* Uppmärksamma omvärlden om dessa diagnoser, öka kunskapen och förståelsen

När iden om ”Kung över livet” föddes så är det symboliken kung, inte genus tänket. Kvinnligt och manligt. Man befinner sig i ett tillstånd där man är orubblig. Där allt är möjligt..

Att det varit ”lugnt” sen är att överdriva, det har snarare varit så att vi levt och jobbat på att bearbeta allt det vi varit med om. I en familj på fyra stycken kan det alltid vara någon utav oss som har en dålig dag och det påverkar såklart oss alla. Men vi kämpar också alla fyra med att bara klara av en vardag som för oss blivit något mycket större än vi någonsin kunnat tro. Att stötta någon annan som är så nära som en egen familj när man själv sörjer eller oroar sig det är tufft och svårt. Men vi gör så gott vi kan mer kan man ju inte göra anser jag och det är tillräckligt med att försöka i alla fall.

Nu står vi inför nyårsafton och ett nytt år, 2013. Jag skulle önska att jag kunde bara släppa 2012 bakom mig och aldrig titta bakåt men så funkar det inte. Med de bakslag som vi haft detta år så står jag vid årsskiftet med väldigt mycket oro och rädsla. Vad väntar nästa år, nya återbesök, nya otäcka överraskningar. Jag är ledsen men med det facit som jag sitter med i handen har jag svårt att säga; nästa år då måste det ju ändå bli ett bra år. Jag har fortfarande skyddsrustningen på mot eventuella obehagliga överraskningar. Om det sen inte blir obehagliga överraskningar skulle ju det vara fantastiskt men det vågar jag ännu inte tro.

Kom ihåg nu imorgon då ni är med era nära & kära och firar in det nya året att ta vara på varandra. För man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet oavsett om det gäller ens barn, man, mamma, pappa, farmor, bästa vän, arbetskamrat. Se varandra och våga ge medmänsklighet!

Jag vet faktiskt inte om jag kommer fira eller gråta imorgon natt. Men jag kan lova att även om jag ler på utsidan så är insidan full av oro inför 2013.