Efter två riktigt bra lämningsdagar så kom bakslaget. Katastrof morgon, började redan när vi vaknade. Men vad ska jag göra, det är bara att stötta så mycket jag bara kan och hoppas att det blir bättre till slut. I alla fall så blev det dax för mig att åka på ultraljudet.

Jag hade bett Jörgen följa med för jag vill inte vara själv om det skulle komma oroväckande besked. Så Jörgen hämtade upp mig och vi åkte tillsammans in till sjukhuset för att göra undersökningen. Efter den oroliga morgonen hade jag lyckats gå hemifrån utan plånbok och min legitimation. Men som tur var ordnade det sig. Jag kom in till ultraljudsrummet och sköterskan bad mig lägga mig på britsen och vänta på att läkaren kom. När jag låg där kände jag hur huvudvärken dunkade i huvudet och allt jag försökte tänka på var att försöka koppla av och ifrån. Ta det lugnt, andas, slappna av….

Läkaren kom in och presenterade sig. Jag fick en massa ultraljudsgel på halsen och så började han undersöka. Upp och ner fram och tillbaks utan att säga så mycket mer än hur jag skulle vrida huvudet. Sköterskan övervakade och går sedan ifrån bort till datorn, läkaren pausar och går till datorn också. De mumlar, pratar lite tyst och jag känner hur tåren rinner från mitt öga. Vad betyder det här varför säger de inget. Då börjar läkaren plötsligt prata med mig. - Jag hittar inget, det ser bra ut. Det finns två små lymfkörtlar men de ser helt normala ut. Jag andas ut, men kan inte känna riktig glädje ännu. Visst det är ett bra resultat men jag har datortomografin kvar på bröstkorgen. Vågar absolut inte ropa Hej innan allt är klart. 

Efter undersökningen tittade jag in på mitt jobb och hälsade på, det var härligt att träffa alla mina barn. Jag har förmånen att i vanliga fall jobba på en förskola och när jag kommer på besök får jag alltid ett otroligt varmt välkomnande. När jag hälsar på blir det också så otroligt tydligt för mig att jag saknar mina kollegor och min arbete, det är ett härligt jobb jag har. Men just nu får det vänta ett litet tag till så får jag hoppas att jag snart kan vara där.

Något att tänka på:

Våga titta in i andras ögon och våga möt deras oro, vi är bara människor vi med.

Natti natt kära vänner <3