Orkar inte skriva så mycket ikväll. Kan bara konstatera att det återigen varit en riktigt tuff dag. Vet inte var jag ska få kraften ifrån, det känns som om det står mig upp i halsen hela vår situation. Jag är ledsen att jag skriver på detta sett men det här är ett av mina pyshål. Att få skriva av mig en stund så kan kroppen få vila lite sen.
Allvarligt talat har jag börjat fundera om vi har någon förbannelse vilandes över oss. Hela tiden när vi når en milstolpe så kommer hela tiden något nytt. Vi får banne mig aldrig pausa/vila och bara leva lite vanligt.
Alla kämpar vi! Jag, Jörgen, min son, min dotter som tokar kämpar vi. Men trots det går vi inte mycket framåt och det är hela tiden ytterligare grejer som läggs på, på vår börda. Ikväll känns det lite som, varför ska vi kämpa så det är ingen ide´. Ska resten av livet se ut så här – det är f…n mig inte mänskligt.
Jaa, det är väl bäst att jag går och lägger mig. För imorgon är det återigen en ny dag och då gäller det att orka ta sig upp ur sängen och kämpa igen. Kämpa för mina barn. Det är dem jag kämpar allra mest för <3
Natti natti
Annika, vännen!
Det blir bättre, det kommer vända, ni kommer igenom detta, ni kommer att bli friska. Alla vi som hejar på högt och tydligt, och i det tysta vet det. Alla.
För vet du vad – med en sådan fighter till mamma som du är, och med så fina barn som ni har, och med den härliga man du har – så är inget annat att tänka på.
Jag har berättat detta förut, men när jag mår riktigt sämst, är det bara minuten som gäller, överleva minuten. Inte planera så förbannat, för då ser man bara alla berg man ska igenom och över. en minut i taget. Det orkar man. Bara lite till.
Och Annika, be inte om ursäkt för att du vill pysa. Hade du haft finskt blod i dig, hade du levt rövare vid det här laget, med vassa ord och skällt ut både folk och fä efter noterna. Inte till någon nytta i längden, men ack så skönt det är för stunden (säger jag med mitt heta finska temperament).
Annika, det finns ingen mening med cancer, det är fruktansvärt! För att citera något jag läste för ett tag sedan: Jag önskar cancer fick cancer och dog. Det är vad jag skulle vilja.
Men tills vi kommer på hur vi ger cancer cancer skickar jag en varm, härlig och låååång kram till dig. Kämpa Annika, det finns ett fantastiskt liv som väntar er som krigar så otroligt! På andra sidan berget, och ni kommer ta er över dit! (sorry, nu blev det lite många liknelser…).
Hälsningar, vännen din Kirsi
Tack Kirsi! Jag behöver bli påmind om att andas! När det bara byggs på så behöver man hjälp att hålla fokus på att bara orka lite till. Om det så bara är för den lilll stund som är i just då. Det är svårt, så in i bängen svårt men att få någon som sätter ord på att hantera det hjälper. I alla fall i stunden ! Är så tacksam för ditt stöd, du är en fantastisk vän! Massor av kramar!
Älskade dotter! Har just kommit till jobbet och känner inte alls för att jobba idag. Jag önskar att vi kunde finna något konkret på något sätt som skulle göra allt lättare för er. Det känns som mycket sitter i väggarna. Det är klart att ni ska ”kämpa” på, men det räcker tydligen inte. Fy tusan, jag känner mig oförfögen att att stötta dig, min vän. Jag finns till för er ialla fall, det vet du. Kram.
Min älskade mamma! Precis som vi pratade om igår på telefonen, man vill hjälpa sina barn! Ta bort den smärta de känner, allt för att skydda sina barn. Vi mammor lyssnar stöttar och mår sedan dåligt själva i det tysta om vi bara kunde ta bort smärtan! Du och jag gör så gott vi kan mer kan vi ju inte göra. Jag vet att du och pappa finns där 24seven och det betyder sååå mycket! Idag gör jag som Kirsi skriver, Andas, andas och ta minut för minut. Love you, kramisar Annika
Ursäkta min otroligt dåliga svenska nu:
Fan i helvete skit jävlar vad orättvist att ni har det så här tufft. Ingen vet hur ni har det på riktigt, men vi försöker och vi finns där vid sidan om eller nära…
Jävla skit cancer!
Love you my friend <3
Hej Annika hittade din blogg i söndags har inte hunnit läsa alla inlägg men många lider m dig och din familj, cancer e en hemsk sjukdom man kan inte rå för att man får den den bara dyker upp. Har själv inte cancer men min närmaste vän gick bort i somras efter 8 års kämpande men hon hade sån otur d gick inte att bota hennes sjukdom och d kom något nytt nästan varje år de opererade opererade och gav alla möjliga medeciner som tex strålbehandling mfl men inget hjälpte allt blev bara sämre m åren. Jag hoppas att allt vänder för er nu och att allt går att rätt håll. Styrkekramar