Har saknat skrivandet en hel del men inte haft kraften att skriva.
Vi kämpar motströms, jag och barnen. Saknaden efter Jörgen gör sig påmind ofta. Jag åker till Jörgens grav ganska ofta och lägger en blomma eller tänder ett ljus. Snart kan vi sätta en gravsten vid hans grav. Det känns bra men svårt, vad ska jag välja.
För ett år sedan var jag väldigt aktiv här inne och varje dag var en fråga om döden skulle komma. Det närmar sig Jörgens första födelsedag som han inte är i livet längre och inte långt därefter årsdagen. Det går inte att förstå att det gått ett helt år snart. Det känns som om tiden på sätt och vis stått stilla sedan Jörgen dog samtidigt som tiden går vidare. Ungefär som när vi levde i cancerbubblan fast utan räddslan för sjukdomstillstånden hela tiden.
Ni som följt min resa med det jag skrivit om här i bloggen vet att vi inte haft så mycket medvind precis. Det första året efter att någon dör är oerhört tufft. Man ska upptäcka alla tillfällen och dagar som ju varit så betydelsefulla för oss. Påminnelse om hur det var och hur det är nu, det är nog något vi kommer få leva med för alltid.
Man kan ju tycka att det nu räckt och blivit över för våran del med tragedier. För några veckor sedan fick jag veta på en av mina kontroller av min cancer att jag fått återfall…….. Det var oerhört chockerande och jag bröt ihop fullständigt. Och det var egentligen inte själva sjukdomen i sig som jag bröt ihop av utan vetskapen om att jag igen måste ta orden cancer i min mun och berätta för mina barn. Vetskapen om hur hårt det slår mentalt på en familj som redan förlorat en kär människa i sjukdomen cancer. HUR MYCKET KLARAR MAN IGENTLIGEN????
Det läkarna säger om min sjukdom är att den inte ska påverka min livsläng, dvs jag kommer inte att dö av den. Och det är klart att jag är tacksam över att sjukdomen inte ska ta mitt liv. Men mentalt, det går inte att beskriva.
Den 17 mars kommer jag att opereras för andra gången. Då hoppas jag att det blir den sista.
Hoppas några fortfarande tittar till min blogg ibland.
Kram Annika