Välkommen till min blogg där jag skriver om mig och min familj där cancer sjukdomen tar mer och mer plats. Jag är precis fyllda 40 år och 2010 fick min man Jörgen Cancer, coloncancer. Vi är mitt i livet och har två fina barn. För mig är denna blogg framför allt en ventil att skriva av mig om hur vårt liv påverkas av cancersjukdomen. En annan tanke är att också kunna dela pyssel, föräldrartankar och annat som poppar upp i mina tankar ;o)

Uppdatering av hur vi har det

Har saknat skrivandet en hel del men inte haft kraften att skriva.

Vi kämpar motströms, jag och barnen. Saknaden efter Jörgen gör sig påmind ofta. Jag åker till Jörgens grav ganska ofta och lägger en blomma eller tänder ett ljus. Snart kan vi sätta en gravsten vid hans grav. Det känns bra men svårt, vad ska jag välja.

För ett år sedan var jag väldigt aktiv här inne och varje dag var en fråga om döden skulle komma. Det närmar sig Jörgens  första födelsedag som han inte är i livet längre och inte långt därefter årsdagen. Det går inte att förstå att det gått ett helt år snart. Det känns som om tiden på sätt och vis stått stilla sedan Jörgen dog samtidigt som tiden går vidare. Ungefär som när vi levde i cancerbubblan fast utan räddslan för sjukdomstillstånden hela tiden.

Ni som följt min resa med det jag skrivit om här i bloggen vet att vi inte haft så mycket medvind precis. Det första året efter att någon dör är oerhört tufft. Man ska upptäcka alla tillfällen och dagar som ju varit så betydelsefulla för oss. Påminnelse om hur det var och hur det är nu, det är nog något vi kommer få leva med för alltid.

Man kan ju tycka att det nu räckt och blivit över för våran del med tragedier. För några veckor sedan fick jag veta på en av mina kontroller av min cancer att jag fått återfall…….. Det var oerhört chockerande och jag bröt ihop fullständigt. Och det var egentligen inte själva sjukdomen i sig som jag bröt ihop av utan vetskapen om att jag igen måste ta orden cancer i min mun och berätta för mina barn. Vetskapen om hur hårt det slår mentalt på en familj som redan förlorat en kär människa i sjukdomen cancer. HUR MYCKET KLARAR MAN IGENTLIGEN????

Det läkarna säger om min sjukdom är att den inte ska påverka min livsläng, dvs jag kommer inte att dö av den. Och det är klart att jag är tacksam över att sjukdomen inte ska ta mitt liv. Men mentalt, det går inte att beskriva.

Den 17 mars kommer jag att opereras för andra gången. Då hoppas jag att det blir den sista.

Hoppas några fortfarande tittar till min blogg ibland.

Kram Annika

Det var länge sedan

Hej alla mina läsare. Det var oerhört länge sen jag skrev sist. Har inga ord, har svårt att uttrycka det som pågår i mig och hos mina barn. Vill inte heller skriva för mycket om barnen då det är deras privata känslor.

Det är och har varit oerhört tufft. Kan inte över huvudtaget förstå att det snart gått 6 månader sedan jag höll Jörgens hand och han slutade andas. Från att ha levt i en cancerbubbla i fem år så lever jag och barnen i en ny bubbla. Sorgens bubbla. Livet står stilla samtidigt som livet pågår, det är en väldigt konstig känsla.

Efter en riktigt okej sommar då jag hoppades att vi hämtat lite kraft, föll jag kraftfullt ner till avgrunden. Att vardagen startade med skola. träningar, folk jobbar osv då kom verkligheten i kapp både mig och barnen och saknaden efter Jörgen nästan outhärdlig. Vi är så sköra, jag och barnen. Det är som om själen är helt blottad och har inget skin som skydd över huvud taget. Att vara i detta sköra alla tre är svårt, alla vill vi stötta och hjälpa varandra men samtidigt är vi så sköra att vi drar ner varandra. Det går inte att förstå om man inte varit där själv. Sorgen är som den är för varje människa och vi kan inte bestämma själva hur vi vill att den ska se ut. Jag försöker lita på att min kropp gör det den ska när den klarar det för annars hade jag inte suttit här och skrivit. När man inte längre förstår vad ens egen mening med livet är då måste man förlita sig på att kroppen andas av sig själv och gör det som är bäst för mig och  hoppas på att hitta tillbaka till livet igen. Jag vet inte när och hur men jag förstår att jag behöver ge det tid.

Just nu är jag så sliten och trasig att jag måste hitta vägar för att ta hand om mig. Det är svårt att hitta utrymme för mig att falla ihop och få känna. Visst jag känner och gråter både ensam och tillsammans med barnen. Men jag har inte så mycket egen tid att stanna upp och verkligen ta hand om mina tankar. För jag behöver lugn och ro för att kunna möta dem. Jag är en ensamstående mamma som MÅSTE fungera jag har inget val. Även om barnen är stora, så är de små och med en livssituation där de förlorar sin pappa så är det klart att de behöver sin mamma mer än någonsin..

Sommaren 2015, första sommaren utan Jörgen

När jag summerar denna sommar så känner jag verkligen att vi gjort den till en fantastisk sommar trots att den blev vår första uten Jörgen. Solen har varit oerhört sparsam i hela Sverige denna sommar men vi har lyckats pricka in de soldagar som varit och tagit till vara på det som vi kunnat. Kanske beror allt på att i vårat perspektiv så har vi kunnat se det positiva som vi fått av sommaren och sommarlovet. Att lyckas få ihop ett sommarlov samtidigt som man är i ny sorg är jag tacksam över och mitt fokus har absolut varit att göra denna sommar så bra som möjlig för barnen så de kanske kan minnas något gott ifrån den och inte bara saknaden och sorgen efter Jörgens död. Vår resa till Turkiet kommer absolut vara en sådan sak tror jag.

Efter Turkiet resan har jag haft en tuff period. Jag har haft möjlighet till att känna och gråta. Barnen har varit upptagna av kompisar eller aktiviteter. Plus att barnen mått lite bättre en liten period och då har det funnit utrymme för mig att KÄNNA.

Att förlora sin livskamrat/kärlek/make/andra hälf är så smärtsamt att jag inte finner några ord som kan beskriva känslan. Jag var nyss fyllda 18 år när jag träffade Han men stort H som sedan blev den man jag skulle leva med och få barn med och gifta mig med och dela allt med!!! När han inte nu finns här vid min sida så är det tomt. Jag känner en ensamhet som är tung att bära. Jag är ensam i mitt föräldrarskap, ensam i alla beslut hemma, ensam att sätta regler. Min tvåsamhet med Jörgen har ersatts av en Ensamhet med stort E. Att sörja sin kärlek utan att kunna dela den med den som man delat allt det svåra förut. Det gör ont och ger en enorm känsla av att vara ensam kvar.

Ni som delar denna erfarenhet med mig, att förlora sin partner. I kväll skänker jag en extra tanke till er som denna lördag kväll sitter ensam med sina tankar och skulle behöva en kram från sin kärlek. Vi får dela denna ensamhet med varann och dela med oss till varann. Kanske kan det ge oss lite gemeskap som i bästa fall ger oss medkänslighet och förståelse när vi behöver det som mest.

Kram underbara människor <3

Turkiet, vår första charterresa <3

Ja, det blev en charterresa till Turkiet, Long Beach Alanya som många av er var med och bidrog till!

Jag och barnen fick rese sällskap av min bror, hans fru och deras två barn (2 och snart 5 år gamla) .

IMG_0556

I väntan på incheckning på flyplatsen. Trots tidig morgon ändå alerta barn. En hel del resfeber och nervositet då första flygresan väntar.

IMG_0560

Nu är det strax dax att lyfta !

IMG_0587

Efter ca 3,5 timmes flygning fick vi åka buss i två timmar innan vi kom fram till hotellet. Men sen behövde vi inte rörs oss ur fläcken. Allt fanns på gångavstånd. All-inklusiv innebar att vi inte behövde tänka på var, hur eller när vi ville äta. Hela tiden fanns det någonstans något att äta ;o) När. man är ett sällskap med en 2 åring, en nästan 5 åring och en 11 och nästan 14 åring så kan matbehovet variera, men det var inga problem med det.

Under veckan i Turkiet har vi, Badat, badat och badat i poolerna. Sen har vi badat i medelhavet, wow vilken hetta det var i sanden fram till vattnet. Inte att leka med, puh. Det fanns ett vattenland inom hotelområdet med flertalet vattenrutschkanor både för stora och små barn. Dessa åktes till och från. Vi hade mellan 31 – 38 grader varmt under veckan och det funkade över förväntan. Båda mina barn klarade värmen bättre än vad jag trott innan. En  eftermiddag åkte vi in till Alanya centrum och handlade lite. Min underbara svägerska är en tuff prutare så jag följde hennes spår och blev riktigt nöjd efter kvällens inköp. Det blev grejer till barnen men saker som de uppskattat otroligt mycket så här efteråt.

Här kommer ett potpuri av bilder från vår otroliga vecka i Turkiet.

IMG_0622IMG_0627

IMG_0746

IMG_0773IMG_0801IMG_0682IMG_0838

IMG_0769

IMG_0707

En fantastisk helande resa med mycket upplevelse, glädje och skratt, återigen Tack för ert bidrag!

Och ett litet extra tack till min älskade bror Mattias  och mina fina Hanna, utan er hade inte denna resa varit det den blev. En vecka med kraft av livet, så som det ska vara. Wow, vilken upplevelse!

Massor av kramar Annika

Göteborg med Lisebergsbesök !

Här kommer en liten summering av de senare veckorna på barnens sommarlov.

Vi tog tåget MTR-express till Göteborg och blev väl omhändertagna av Jörgen två kusiner som bjudit in oss  till Göteborg med bland annat ett Lisebergs besök. Trots lite regn i början av dagen så klarnade det sedan upp och vi fick en rejäl heldag på Sveriges bästa nöjespark.

IMG_0517Flumride var en hit, periodvis lite långa köer men vi lyckades undvika dem.

IMG_0478

Trots köer ibland så hade vi det bra!

IMG_0477

Att spela lite på chokladhjulen, ja det gjorde vi. Och barnen hade tur!!!!

IMG_0500Medan jaf köade till Flumride igen så vann barnen denna också. Roligt med lite vinster med sig hem efter en heldag på Liseberg.

Vi hade en härlig dag på Liseberg . Men ni ska förstå det att allt var inte smärtfritt så klart. Liseberg har vi varit på många gånger och vi blev alla påminda och påverkade av saknaden av Jörgen. ”Pappa och jag, åkte ju den sist”, ”Jag och pappa brukade….” Minnena är fina men ändå sååå otroligt smärtsamma för vi önskade ju allihop att Jörgen hade varit där med oss och delat denna dag.

Super stort Tack till Liza och Tina som tog hand om oss <3